Etiketter

, , , , ,

Jag började min semester med att läsa ut, bland annat, boken Döden i Grytan som är skriven av två väletablerade journalister. Den ene, Henrik Ennart har även varit med i SvD:s senaste ”experiment” om bisfenol A. Den andre, Mats-Eric Nilsson är känd för sina böcker Den hemlige kocken och Äkta vara.

Det var väldigt intressant läsning för mig, både ur politiskt perspektiv men även i egenskap av livsmedelskemist. Boken gav mig mycket ny information om olika globala livsmedelsindustrier med diverse problem, skillnader i avel nu jämfört med när vi hade mer småskaliga jordbruk, komplikationer med livsmedelslagstiftningen i Sverige och vad vår överdrivna renlighet kan ställa till med för problem.

Men. Boken är skriven av två journalister och innehållet är väldigt vinklat. Trots författarnas intresse för mat och hälsa och det stora antalet reportage de har gjort inom området så saknar de ändå gedigen utbildning. Och det märks i vinklingen. Boven i handlingen, likt satan själv, är hela livsmedelsindustrin och det är hela tiden bara en sida av myntet som förtäljs. 

HACCP är en standardiserad arbetsmetod man använder i livsmedelsindustrin för att få bort kemiska, fysiska och bakteriella föroreningar. Metoden används för att säkra att inga hälsofarliga, rent av livsfarliga, bakterier kan finnas med i slutprodukten. Författarna menar att proceduren i sig är onödig och har bidragit till att slå ut småskaliga industrier och jordbruk, i jakt på bakterier som vi inte längre har problem med i Sverige. Och i jakten på att skapa halvfabricerade produkter som livsmedelsjättarna enbart tjänar pengar på, utan åtanke på människors hälsa. Detta är så missvisande så det får mig att tappa hakan.

Sedan tar det ett annat mynt och berättar om ena sidan av detta. Utan att koppla det samman med något som tidigare sagts i boken. Nämligen om utbrott i industrier av en bakterie som lett till flera dödsfall. Och skyller igen på industrin. Några av fallen känner jag till mer specifikt, och där har de utelämnat detaljer för att stärka sin vinkling. Hade vi inte haft arbetsmetoder såsom HACCP-analyser så hade nog utbrotten varit betydligt fler. Men detta omnämns inte.

På detta sätt pågår det genom hela boken. Vår tids folkhälsosjukdomar skyller journalisterna på livsmedelsindustrin, utan att ta i beaktande att vi inte har de typ av arbeten idag som fanns för 100 år sedan, än mindre den infrastrukturen, stressiga vardagen med karriär och familj. Och dessa faktorer, av några, spelar stor roll. Likt ett RUT-avdrag arbetar livsmedelsindustrin ständigt för att möta konsumenternas önskemål och behov för att underlätta vardagspusslet, och därför kom mat som värms i mikron, färdiga mellanmål etc. Allt som lagas inom industrin är inte av ondo som författarna vill lyfta fram.

Något mer jag saknar när de talar om jordbruk och kyckling-, nöt- och grisindustrin är jämförelsen med Sverige och svenska förhållanden. De drar alla över en kam.

Det som oroar mig är skrivelserna om att oavsett förädling i storskalig eller småskalig livsmedelsindustri, ekologiskt, biodynamiskt, närprpoducerat eller hemmaodlingen i köksfönstret – så är inte våra livsmedel lika näringsrika idag som för 50 år sedan. Detta har studier visat. Vi äter mer idag än 1950-60, högre energiinnehåll (kaloriinnehåll) och ändå mindre mängd näring. Här ser jag absolut koppling till centraliserade skolkök, äldreboenden och sjukhus liksom cook-chill-metoden men även viktiga aspekter såsom en mindre bördig jord och lägre mullhalt  som inte kan förse grönsakerna med den rikedom av mineraler och vitaminer som bör finnas i en grönsak.

Förutom en väldig skepsis väcktes även en rad funderingar kring områden som verkligen är i behov av politiska åtgärder. Jag kan rekommendera boken för den som har förmåga att granska den kritiskt, och jag hoppas att det inte kräver både livsmedelskemisk utbildning och politisk erfarenhet. Den är tankeväckande men lite tung.

Louise Ungerth, Konsumentföreningen, har recenserat boken och våra åsikter förefaller relativt lika. 

About these ads