Etiketter

, , ,

Förutom känslan av bly i benen och den ilskna träningsvärken i låren som gör att det är lite svårt att röra på mig, och att sätta mig ner (för att inte tala om att komma upp!) så kan jag knappt förstå att jag sprang ett helt marathon för två dagar sedan. Det var en magisk upplevelse, och nog det roligaste loppet jag någonsin sprungit.

Det är väldigt tacksamt att springa en distans för första gången, för det finns ingen press om tider att leva upp till, och det gjorde nog Stockholm Marathon ännu bättre, det var ingen press, men ändå sprang jag på i bra fart och slog mina egna målsättningar.

Det absolut bästa, det var publikstödet. Mina vänner, min ”markservice” i form av fästmannen, svärmor och svåger som försåg mig med allt jag behövde under loppet och alla de som valde att heja fram mig för att jag sprang i IF Linnéa t-shirt, utan detta stöd hade det inte blivit så bra och härligt som det nu blev och för allt detta är jag så tacksam!!

Min tävlingsberättelse:
När startskottet gick kl. 12:00 så var jag redo. Men inget hände. Och inget hände. Sedan kunde jag börja gå långsamt framåt. Först efter 1:30 minuter från det att startskottet gick hade jag passerat startlinjen och kunde börja jogga. Eller jogga och jogga, jag började springa och drogs snabbt med i farten som de andra löparna omkring mig höll. Redan efter några hundra meter stod fästmannen med mamma och bror och hejade på mig och jag blev taggad. Sedan insåg jag att det skulle dröja närmre 16 kilometer innan jag såg dem nästa gång och helt plötsligt kändes Valhallavägen oändligt lång och jobbig. Jag började känna av lite smärta i benhinnorna redan efter 1 kilometer.

De första kilometrarna var absolut jobbigaste. De första 5. De är alltid jobbigast, kroppen har inte riktigt kommit igång. Vid 6 km sprang jag förbi IF Linnéas support och deras hejarop gav extra energi och den fruktade Västerbron tog jag sedan lätt som en plätt, utan att sänka farten det minsta. På vägen ner började jag istället att öka farten. Kroppen var redo.

Jag vet inte när smärtan i benhinnorna försvann, eller om smärtan försvann överhuvudtaget, men jag tappade fokus på det, vilket jag är väldigt tacksam för. Istället hamnade fokus flera gånger genom loppet på att jag fick håll. Jag önskade att jag hade haft järntabletter med mig och hoppades på att det skulle göra susen. Nu fick jag istället fokusera på riktigt djupa andetag för att den krampande känslan i mellangärdet skulle försvinna. Det lyckades, varje gång, även fast det blev svårare och svårare.

Vid 16 km fick jag en ny flaska med resorbsport av min markservice: Fästmannen, svärmor och svåger. Med två toblerone-bitar i munnen sprang jag raskt vidare, nöjd och belåten. Fortfarande så höll jag ett högt tempo, och låg någonstans under 5:00 minuter/km skulle jag tro, och jag anade redan här att min supporterklubb inte skulle hinna till nästa stopp som vi hade bestämt, innan jag skulle ut på Djurgården.

Jag hade sett framemot att springa ut på Djurgården. Jag trodde att de 9 kilometrarna där ute skulle bli de bästa av alla – med möjligheten att springa på grus! Nu blev det inte så utan större delen av vägen var asfalt, men jag försökte hålla mig vid sidan av vägen för att få lite mjukare underlag. Jag vet inte om det var här eller redan tidigare i loppet som jag började växla mina löpsteg med lite hälkick och höga knän. Inte för att jag på något sätt var sugen på att köra löpskolning där och då, men däremot för att byta rörelse och chocka musklerna som annars blir rätt stumma av samma pendlande rörelse med benen. Jag kickade igång blodcirkulationen och förbättrade mina odds från att få kramp alltför tidigt.

Det var inte alls så kul att springa runt Djurgården. Det var atmosfären och publikens hejarop inne i stan som skapade den magiska känslan. Här var det rätt dött, ett fåtal utspridda supporters, men inte det jubel jag kände inne i stan. Jag blev inte lyft på samma sätt. Det var dock här som jag insåg att om denna känsla i kroppen höll i sig, så skulle jag greja mina målsättningar och faktiskt närma mig 3:30 timmar.

När jag passerade halvmarathon, 21.1 km, och klockan visade 1:45:18 timmar, då förstod jag också att jag hade chansen att springa sub 3:30. Benen var relativt lätta och det var enkelt att fortsätta hålla samma tempo, varje mil strax under 50 minuter.

Inne i stan igen och jag passerade några löpande IF Linnéiter och hejade på dem lite extra, innan jag sprang vidare. För jag sprang vidare. Jag passerade folk. Sprang om. Helt otroligt. Det var ju lätt!! Många löpare stannade längs vägen och redan här efter ca 25 km så märktes tröttheten och krämporna av bland löparna. Jag hade dock siktet inställt på 28 km, då skulle jag möta fästmannen, svärmor och svåger igen och få en ny omgång energi i form av geler, vätska, choklad och peppning.

Direkt efter att jag passerade dem hörde jag hejaropen från ett par vänner som visst också tagit sig till banan för att heja, med ytterligare hejarop lyckades jag öka farten något. Men redan efter 200 meter så förvandlades det högra benet till bly. Bara lite över 28 km. Jag började återigen göra hälkickar och höga knän som jag gjort regelbundet i över en mil och tack vare detta, skulle jag tro, lyckas jag fortsätta hålla samma tempo. Nästa riktmärke för mig är vid 31 km, då jag passerar IF Linnéas stånd igen. Med ivriga hejarop från dem och efter att ha fått en gel i handen så tror jag mig vara redo för Västerbron.

Men Västerbron är inte alls lika samarbetsvillig denna gång som förra. Det är tungt,och här förvandlas också det vänstra benet till bly. Två ambulanser står högst upp i backen och den ena åker strax därefter därifrån. Det är ett tungt lopp och jag är så tacksam för den hjälp och service jag får med vatten, resorb och geler. Det är detta som gör att jag kan springa på, och må bra i kroppen.

Jag vet också att det är efter 30 km som ett marathon börjar på riktigt. För mig har det varit på riktigt sedan starten och trots blykänsla i benen så kan jag ändå öka farten något. Jag får bara inte sakta av.

Jag inser här att min vätska inte kommer att räcka och vid 32-33 km så stannar jag för att dricka vatten. Det är inte första gången under loppet, jag har gjort det ett par gånger tidigare trots mitt vätskebälte. Jag hatar vätskestationer för att det mesta hamnar i ansiktet istället för i kroppen, men denna gång stannar jag och går innan jag kasserar muggen och med ny energi kickar igång kroppen och kan börja springa igen, ännu snabbare.

Den lilla vätskeklunken känns dock långt från tillräcklig och jag håller utkik inför nästa vätskestation. Den bjuder dock på kaffe och cola vilket jag inte alls är sugen på, men jag tar lite cola ändå. Den känns sträv i halsen och släcker inte törsten alls (vilket cola inte gör så varför jag drack det är en gåta). Jag blir ännu mer törstig, men vet att det kommer en vätskestation bara någon kilometer senare.

Jag närmar mig vätskestationen och vet att sportdryck serveras först sedan vatten. Men jag ser inte vattnet, och inte förrän jag har passerat vätskestationen så inser jag att jag missat hela det långa bordet med vatten. Givetvis vänder jag inte om.

Jag vänder upp och ner på flaskorna i mitt vätskebälte för att surpla i mig den sista lilla slurken vätska. Det hjälper föga.

Vid ca 36-38 km (vet inte riktigt) så möter jag min påhejande markservice igen. Utan en tanke på min törst så meddelar jag dem glatt (jag hoppas i alla fall att det lät glatt och inte som en grymtning) att de får skynda sig till Stockholm Stadion, för det här går ju jättebra och jättesnabbt, och jag kommer vara klar före 15:30 (3:30 timmar reds.anm.). 200 meter senare kommer jag på mitt törstande behov, men då har min markservice sedan länge vänt om och försvunnit.

Här någonstans börjar jag fundera över om jag ska be någon i publiken att förse mig med vatten. Det finns ingen vätskestation någonstans!!! Benen har kommit in i någon ny fas av bly och det känns som att jag staplar fram. Tempot, det är dock detsamma. Och, utöver törsten och benen, så känner jag mig pigg. Väldigt pigg. Inte alls som förväntat. Men å andra sidan har jag tryckt i mig 4 geler med koffein i, så om jag inte kände mig pigg så vore väl det konstigt.

Jag ser ingen i publiken som skulle kunna förse mig med vatten, men sedan, sedan dyker hon upp!!! Jag hör mitt namn ropas och tittar upp och ser en av mina bästa vänner stå och heja på mig. En räddande ängel. Jag ropar och frågar om hon har vatten med sig och upp kommer en 50 cl flaska vatten ur väskan…. det känns mer efterlängtat än godis och alla julklappar i världen. Hon springer med mig, närmre 1 km skulle jag tro, samtidigt som hon peppar mig med hur snabb jag är, vad pigg jag ser ut, vad fräsch jag är, vad duktig jag är, samtidigt som jag kan klunka i mig friskt vatten tills jag är helnöjd.

Hon lämnar mig och jag springer vidare, det känns som en lång raksträcka men jag är fast besluten att greja detta under 3:30 timmar, jag är så nära och det är möjligt. Här någonstans tror jag att det kan ha börjat ösregna. Jag vet faktiskt inte. Blöt var jag i alla fall från att ha sprungit igenom duscharna som arrangörerna försett löparna med. Det var dock hur skönt som helst i värmen. Publiken var fantastisk hela vägen, men när jag väl kommer in på Stockholm Stadion höjs nivån rejält och det känns som att jag springer som Usain Bolt inför ett fullsatt Stadion, alla 200 meter hela vägen in i mål. Jag hör mitt namn ropas ut när jag passerar mållinjen och tittar nöjt på min gps-klocka som visar tiden 3:28:25 timmar. Jag är i mål!!!!

Benen är som stockar, men annars så mår jag faktiskt fantastiskt bra!

Efter målgången får jag både medalj och t-shirt och sedan väntar fästmannen, svärmor och svåger med en fin ros. Jag känner mig verkligen som en vinnare. Så nöjd och så lycklig! Jag hade absolut inte grejat det utan mina fantastiska supporters som cyklat runt för att förse mig med psykisk och fysisk energi. Det som gjorde loppet så magiskt var också publiken längs med hela banan, det gav fantastiskt stöd och att springa i IF Linnéa t-shirt var också bland det roligaste jag gjort. Stödet blir ännu större och många hejar som känner igen IF Linnéa, som själva är med i IF Linnéa eller som rentav känner igen mig i IF Linnéa. Sedan hade det inte alls varit lika roligt om det inte var för de människor jag faktiskt känner som stått längs banan.

stockholm marathon medalj stockholm marathon ros linn johansson stockholm marathon finisherLinn Johansson, marathonlöpare sub 3:30.

 

Annonser