Etiketter

, ,

Ibland går det inte helt som man har tänkt sig. Jag har en vän här över helgen från universitetstiden i England och tänkte att jag igår skulle hinna med ett långdistanspass inför halvmarathon medan hon var ute och promenerade, innan vi skulle ut och äta på kvällen.

Tanken var att springa i mitt tilltänkta halvmarathon-tempo, precis som förra veckan, men denna gång ville jag springa längre än 10 km i det tempot, och även komma igång tidigare, redan efter uppvärmningen i 3 km.

Efter 3.5 km och lite dynamisk stretch så satte jag av. Det kändes bra, det flöt på, tempot gick snabbt och jag kände mig oerhört nöjd. Inne på 10:e kilometern i det snabba tempot så hände dock något.

Utanför Wintervikens café så fanns en halvt uppgrävd slang som jag naturligtvis inte såg. Vid det här laget hade jag hunnit öka tempot ytterligare och lyckades därmed flyga i närmre 15 km/h 166 cm ovanför havsytan rakt ner i gruset. Aj.

Det första jag hann se var reporna i min pulsklocka och att den stängts av (jag har fortfarande inte kollat om den fungerar), det andra var allt blod på mina, numera väldigt trasiga, favorit löparbyxor (som inte produceras längre!). Tårarna kom omedelbart, tror jag. Jag tror att jag grät, men jag vet faktiskt inte. Jag var mest av allt chockad men insåg rätt snabbt att det var stört omöjligt att stödja på höger knä.

Det var fantastiska människor runt omkring mig som hjälpte mig in på toan, med första hjälpen kit och sedan även till närmsta närakut!! Så innerligt tacksam för hjälp med detta! Jag var rätt skakad och omtumlad men nog mest frustrerad över smärtan, höstterminen på SATS som börjar imorgon och mina klasser som kommer igång, Hälsoloppet denna vecka där jag hoppas på att slå nytt personbästa och BodyCombat-kvartalsutbildning på lördag! Många tankar som for igenom huvudet och den där acceptansen, att ”jaja, tur hade jag, för det kunde ha gått värre”, det bara fanns inte där.

Läkaren ordinerade 10 dagars träningsvila då det verkar vara några senor som är irriterade och om jag belastar knäet så finns en risk att det blir inflammerat. Han ville gärna se mig på kryckor och gav mig läkarintyg på 10 dagars sjukskrivning (!). Dessutom ordinerade de mig att när jag kom hem (svettig, grusig och grann) att skrubba såren med en mjuk tandborste och ljummet vatten.

långdistanslöpning som slutar på sjukhus

En sak är klar. Skrubba aldrig sår med tandborste!!!! Vet ni hur ont det gör när man redan har så ont att man inte kan stå eller stödja på benet? Jag satt och skrek ett tag i duschen tills jag gav upp. Såret på knäet var omöjligt att få rent, trots alvedon och ett rejält adrenalin-påslag.

Såren på knäna ackompanjeras av skrubbsår på händerna, vänster axeln och ett vackert köttsår på vänster hand. Jag känner mig grymt handikappad och är ännu inte i stadiet att jag kan acceptera detta. Jag känner mest bara att jag har haft en jäkla otur. Nu hoppas vi på att det blir bättre, att det bara är såret som ömmar och inga mjukdelsskador, så att jag slipper stå över alltför många aktiviteter denna vecka.

Jag hann i alla fall med ca 14 km löpning (något oklart) och därmed 34.1 km denna vecka. Total löpning i år: 958.3 km. Gårdagens något misslyckade pass blev också pass #16 i utmaningen att springa 50 pass på 100 dagar. 

Annonser