Etiketter

,

Äntligen, nu börjar det vända. Igår var årets kortaste dag och från och med nu kan det bara bli bättre. Jag längtar. Jag gillar inte att springa när det är mörkt ute. Även om klockan bara är 17:00 så känns det som 3 på natten och då känner jag mig inte lika trygg utomhus. Vilket är helt galet. Jag borde känna mig trygg utomhus oavsett tid på dygnet och månad på året.

I torsdags var jag ute på mitt första träningspass sedan jag blev sjuk, men det passet räknas knappt, för det var mer av ett testa-på-hur-kroppen-mår-pass. 6 km lugn jogg på den mörka eftermiddagen. Dessa 6 km gick alldeles strålande. Kroppen mådde bra av att få frisk luft, av att få igång cirkulationen och få arbeta med musklerna. Jag kan till och med erkänna att dessa 6 km kändes i kroppen dagen efter. Då är man verkligen ur fas.

Himlen var mörk, och solen hade gått ner för länge sedan. Miljön jag springer i vad inte särskilt inbjudande då mycket är på parkvägar med omkringliggande skog även om utsikten kunde vara oerhört vacker. löpning i mörkret

Efter ca 1 km ser jag en person framför mig. En bredaxlad välbyggd man med bombaliknande jacka (använder man sådant fortfarande?!) och militärbyxor. Hela hans närvaro känns obehaglig och när jag närmar mig så stannar han tvärt, och gör en snabb 180 graders vändning och stirrar på mig. Jag kan säga att jag var nära för att få en hjärtattack och tvärnitade av hans plötsliga rörelser.

Han säger ”jag ville bara se vem som var bakom mig”. Jag kan tänka mig att han var lika orolig som jag, så jag skrattar till (fast med hjärtat i halsgropen) och säger att han skrämde mig ordentligt, och jag fortsätter snabbt förbi honom. Han frågar vad klockan är och jag berättar i farten innan jag ilar därifrån.

Jag blev oerhört skrämd. För en annan människa. Jag tycker att det är så fånigt, men samtidigt så är det min naturliga instinkt av tidigare dåliga upplevelser. Och det är så fel. Man ska inte behöva rädd för en annan medmänniska när man är ute i naturen och nyttjar det som är allas våra tillgångar. Man ska inte behöva döma och misstänkliggöra en annan människa vid första åsyn, men så är det för mig när jag är ute och springer. Är det fler som känner så? Är det mer typiskt för kvinnor än män?

Annonser