Etiketter

, ,

Bättre sent än aldrig så kommer här en tävlingsberättelse från IAAF/AL-BANK World half marathon championships i lördags.

Tyvärr så har arrangörerna redan varit snabba med att ta bort all information om loppet så jag har ingen sida att hänvisa till.

Det var riktigt skönt att vakna upp på hotell och få njuta av en stor hotellfrukostbuffé innan loppet. Och det var skönt att ha så nära till start- och målområdet. Trots att det var fler människor som sprang detta lopp än ASICS Stockholm Marathon förra året så var det betydligt lättare att ta sig fram här när det räckte med att gå 1 km istället för att behöva ta tunnelbana och trängas.

Klarblå himmel, solen sken och det var säkert upp till +15-16 grader i solen. Jag kände från start att det skulle bli en bra dag. Jag var utvilad, hade lagom mycket mat i magen och kroppen kändes pigg och fräsch. Och jag kände mig rätt avslappnad (pulsen ökade dock ju närmre tävlingsstart vi kom).

Jag började värma upp vid 12, 1 timma före start. Rätt tidigt, men ville inte riskera att få det svårt att ta mig tillbaka till startområdet senare om det kom väldigt mycket folk. 3 kms uppvärmning och resten av tiden blev det lite löpskolning, hopp och studs på plats.

Kl. 13:00 gick starten för eliten och vi följde efter, men det gick segt och tog oss närmre 7 minuter att ta oss förbi starten och sensorerna. Nästan ända fram till sensorerna fick man gå för att det var så trångt men rätt som det var kom alla igång och kunde springa förbi start, riktigt bra!

Det var rätt tjockt med folk i början och jag hade en kille i Borat-kalsonger framför mig hela 1:a km, aj sådana skavsår hann jag tänka på innan jag sprang om honom. Jag trodde att alla skulle kuta på som galningar som alla alltid gör i början på lopp, men inte här, här fick istället jag armbåga mig fram för att kunna hålla önskat tempo. boratdräkt

Allt flöt på men vid 4e km insåg jag att mina strumpor hade börjat glida, att skorna satt lite för hårt åt och att jag skulle få ordentliga blåsor på fötterna. Det var inte tal om att stanna och rätta till eländet, det skulle kosta mig för mycket tid. Jag sprang vidare.

Det kändes som att jag bara sprang om folk hela tiden vilket är en riktigt skön känsla.

Vid 9:e km kom första ordentliga nerförsbacken och då passerade jag också människor som startat i senare grupper och insåg först då att det hade varit uppför under tidigare delar av banan – det hade jag överhuvudtaget inte märkt.

Jag passade på att dricka vatten vid vätskestationerna för det var redigt varmt. Vid 12 km var hälften gjort och det började kännas lite motigt. Jag hade en vitargogel i fickan som jag tog här för att få extra energi. Vid 14 km skulle sambon vänta och jag stirrade förväntansfullt på varenda åskådare från 13.5 km och framåt. Strax efter 14 km såg jag honom vilket var en efterlängtad milstolpe för mig, och sedan såg jag också vattenflaskan han höll i. Likt en fågelunge som kräver mat kastade jag mig mot vattenguden för att släcka törsten. IMG_20140329_140350 IMG_20140329_140351 IMG_20140329_140351_1

Med vitargogel i magen och vatten med resorbsport i munnen sprang jag gladeligen vidare med ny energi. Loppet blev liksom aldrig riktigt tungt. Men jag vet att det är från 15 km som halvmarathon brukar vara jobbigt, och jag är så tacksam för gelen och vattnet. Jag ökade tempot ytterligare och fortsatte att springa om folk. Löptekniken kändes inte som den bästa, men vad gjorde det när känslan var så bra? Det kändes som att jag sprang nerför hela tiden.

Jag lyckades till och med få in en spurt mot slutet och kom i mål med pigga ben. Sedan var det bara att promenera bortåt för att ta emot frukt, medalj, vatten, t-shirt med mera. Det hela var en transportsträcka på 1-2 km bara det, lite dåligt skyltat, men oerhört bra arrangemang och fantastiskt skönt att allting inte var direkt vid målgången, då hade det blivit stockning och trängsel.

Hela arrangemanget var fantastiskt, banan var den bästa jag någonsin sprungit och publikstödet var riktigt härligt. Allt som allt ett superbt bra lopp!

Annonser