Etiketter

Igår blev det inga löparklasser alls för mig. Båda vickades bort då jag var rätt osäker på mitt hälsotillstånd på morgonen. Visserligen varken halsont eller huvudvärk men ändå en förkylning som heter duga och så kan jag inte må om jag vill klara mig hela vägen till toppen på Kilimanjaro, och det vill jag gärna. Det känns alltid lika tråkigt att vicka bort klasser eftersom att det är så givande och inspirerande att få prata med alla deltagare, vissa som är väldigt rutinerade medan andra är helt nya i löpningen.

När vi igår kväll höll på att packa och jag var lite butter av låg energi och rastlös av att inte ha tränat sedan i fredags så uppmanade maken mig att sticka ut och springa en stund. Han tyckte att det skulle vara bra för mig och jag skulle bli piggare av det. ”Jag känner ju dig, stick ut och spring nu”.

Det var helt enkelt det jag gjorde. En liten runda på mina villkor och i mitt tempo. Jag insåg att det var första rundan som jag sprungit för egen vinning på 2 veckor. Annars har det bara varit coachpass.

Och det var alldeles fantastiskt. Njutningsfullt för kroppen och för hjärtat. Att jag dessutom fick ta del av ett stilla Stockholm när solen gick ner över bortom öarna gjorde det hela än mer njutbart.bild 2 (7) bild 1 (8)

Jag kom tillbaka pigg, alert och med ett leende från öra till öra. Det var precis vad jag behövde. Ren löparlycka. Det är bara att springa.

Annonser