Etiketter

, , , ,

Vi vaknade till en helt makalöst vacker utsikt och ännu närmre Kilimanjaros topp. IMG_1471 IMG_1481

Soluppgång i österIMG_4932

Kilimanjaros topp i västerIMG_4933

Vårt tält denna frostbitna morgon.

Denna dag hade vi sju timmars vandring framför oss och det var riktigt bråttom på morgonen för att komma iväg. Jag var lite yr och illamående och vi hade båda lätt huvudvärk. Men ingenting som påverkade vår motivation eller vilja. Lite huvudvärk får man nog alltid räkna med. Däremot hade vi inte räknat med att vi skulle behöva äta så mycket ibuprofen. Tabbe 3) Man bör ta med flera förpackningar paracetamol + ibuprofen.

Dagens vandring skulle bli utmanande. Vi började med en lång stigning från 3750 meter upp till 4200 meter. Sedan skulle vi vidare genom lavalandskap till Lava Tower på 4600 meters höjd innan vi fortsatte neråt till Baranco Camp på 3950 meters höjd. IMG_4934 IMG_4935

Redan i första stigningen till 4200 m fick jag och mannen erfara hur det är att vara otränad rökande pensionär. Andningen var tung och stegen långsamma. Oerhört märklig känsla att bli så trött av att gå. IMG_4937

Det kändes som om vi gick extremt långsamt och med lika många kisspauser som vätskepauser. Omgivningarna var dock unika på nytt, med tydliga spår av lava och aska från vulkanens utbrott en gång i tiden för länge sedan. IMG_1490 IMG_1495

Ju högre upp vi kom desto sämre började maken må. Riktigt tung huvudvärk, yrsel och illamående. Det var riktigt tröttsamt att gå och energidepåerna fick ideligen fyllas på med honungsrostade nötter.

Platån på bilden är Lava Tower. Vid Lava Tower var det tänkt att vi skulle äta lunch för att acklimatisera oss innan vi gav oss av nedåt igen. Maken mådde dock så rysligt dåligt att vi fick nöja oss med en kopp varm (kräkliknande) god soppa och en kortare vilopaus på 15 minuter.  IMG_4940 IMG_4942

Det var riktigt dimmigt och kyligt när vi gick men guiderna lovade oss en lunchpaus blott ett par timmar senare när vi kommit ner på lägre höjder. I samma takt som maken började må bättre började jag må sämre. IMG_1503 IMG_4945

Det var återigen ny flora och fauna med riktigt häftiga växter. Jag började känna mig allt mer yr och även febrig.

Efter tre timmar var vi framme vid lägret, fortfarande utan att ha stannat för lunchpaus. Energinivån var låg. Febern var påtaglig och yrsel och huvudvärk likaså.

Efter lunch fick jag fruktansvärt ont i magen. Magvärk hade kommit lite till och från under dagarna på berget men jag gissade att det var för att jag inte var van vid maten som var väldigt salt och friterad. Det kändes liksom som att tarmarna vred sig och kved. Magvärken och illamåendet kom och gick men huvudvärken bestod och blev bara värre. Jag kände mig extremt ynklig. (Och, jag är sådär röd i ansiktet som jag ser ut. I och med att det var så bråttom på morgonen så hann jag inte smörja in ansiktet med solskyddsfaktor. Min näsa och panna förvandlades sedan till läder.) Tabbe 4) glömma vikten av att smörja in mig med solskyddsfaktor 30. Varje dag.IMG_1506

Här på Baranco Camp kom även vandrare från andra leder såsom Machame. Vi hade tur att träffa på en läkare, som besteg Kilimanjaro för andra gången, som också vandrade. Han hade sett sitt mission i att förse alla andra vandrare med medicin och hade med sig en resväska med 19 KILO MEDICIN!!! Av honom fick jag alla tänkbara läkemedel som finns. Jag tog dock bara det jag kände igen, vilket var paracetamol och extra ibuprofen som jag blandade. Av detta så gick febern ner. Men inget annat blev bättre.

Det var kort om tid mellan lunch och middag och jag ägnade mest tid åt att vila mig, samtidigt som yrseln och illamåendet gjorde så att det kändes som om jag åkte karusell, runt runt runt vertikalt och horisontellt. Aptiten var inte den bästa. Huvudvärken var migränliknande och samtidigt som åska slog ner i huvudet i takt med att tinningarna fungerade som bastrumma kom även blixtrande inslag. Att röra sig överhuvudtaget var näst intill otänkbart.

Illamåendet blev alltmer påtagligt ju längre kvällen fortskred. Medan maken sussade sött i sovsäcken bredvid kände jag att tårarna var nära. Karusellen ville inte sluta och det går inte att sova när man åker karusell. Magvärken blev värre och framåt 01-tiden på natten hade kroppen fått nog av karusellen. Illa kvickt gällde det att hitta pannlampan i det kolsvarta mörkret, hitta dragkedjan till sovsäcken, trassla mig ur, hitta dragkedjan till myggnätet på tältet och sedan dragkedjan som harvade till tältöppningen och sedan kravla ut och hitta dragkedjan från förtältet ut i den stjärnklara natten. Längre än så kom jag inte innan dagens all mat forsade ur munnen på mig. Det här var inte kul.

Efter detta lyckades jag vaggas in av en lugnare karusell i någon form av orolig sömn. Men två timmar senare väcktes jag brutalt av att karusellen i huvudet fått upp hastigheten och återigen ville maten lämna kroppen. Samma procedur och kräkas på presenningen i förtältet där vi vanligtvis åt vår mat. Klockan var 4 på morgonen. Om två timmar skulle vi upp. Tårarna kom och jag kände mig uppgiven. Helt orkeslös, energilös, äcklad, trött och i stort behov av en varm säng och något som stoppade karusellen i huvudet och den dunkande blixtrande huvudvärken. Jag lyckades dock somna om och sova ett par timmar innan solen gick upp.

 

 

Annonser