Etiketter

, , , ,

Prag Halvmarathon är över sedan några timmar tillbaka och jag vilar på hotellrummet medan maken är iväg på lokalt bryggeri.

Det blev nytt personbästa för mig med nästan 2 minuter! Jag sprang på 1:29:38 vilket är en enorm förbättring sedan samma helg förra året då jag sprang på 1:31:30 i Köpenhamn. Däremellan har det varit ca 4.5 månad med rehab efter skada, bröllop, smekmånad, halsfluss, vinterkräksjuka och influensa. Men jag grejade det, med bravur!

Så stolt över mig själv för att jag kan springa så snabbt, för att kroppen mår bra under och efter, för att jag är så målmedveten, så bra på att visualisera och på att träna så fokuserat för att nå mina mål. Idag fick jag belöningen.

Jag tycker fortfarande att loppet i Köpenhamn förra året var bättre dock. Banan i Prag är visserligen flack men det är flera partier där det är trångt med smalare gator och sedan får man ha koll på var man sätter fötterna då det bitvis är kullersten och väldigt mycket spårvagnsspår.

Starten: 
Alla startar samtidigt trots olika startled. Jag smyger från stargrupp C till B och ställer mig längst fram. Det blir ändå ca 30 sekunder av gång för att ta mig fram till startlinjen från det att startskottet gått.

Jag ser löparen med 1:30-skylten försvinna framför mig och likaså min kollega i runacademy som springer efter farthållaren. Suck. Där rök 1:30 kände jag.

Efter 400 m faller en tjej framför mig och jag blir påmind om att hålla koll på kullerstenar och spårvagnsspår. Det är mycket folk såhär i början men ändå en bred öppning.

Efter 2 km passeras jag av en farthållare med 1:30 markering på ryggen och jag känner ”Oh hell no!” och ökar tempot. Inte fasiken ska en farthållare från startledet bakom mig ta sig förbi. Jag springer ikapp och håller mig jämte. Får se att han startat i mitt starled vilket betyder att ledarkollegan springer med farthållaren i grupp A (tror jag). Det är riktigt skönt att springa bredvid farthållaren och själv slippa tänka på tempot.

Strax efter 3 km (ca 13 minuter) möter jag eliten som redan är inne på sin 4:e kilometer och alla löpare applåderar åt dem. Riktigt härlig stämning.

Det är en stor grupp som springer med farthållaren för 1:30. Jag får chans att enbart fokusera på mig själv. Jag ser inte publiken, jag ser inte omkringliggande vackra byggnader i Prag som vi passerar, jag är enbart fokuserad på att springa med farthållaren. Känslan är lätt trots att mitt etapp-tempo säger att jag springer 4:09 min/km istället för 4:15 min/km som är det snabbaste jag tänkt springa. Jag oroar mig för att inte orka hela vägen in i mål trots den positiva känslan där och då.

Jag fokuserar på att räkna i huvudet var jag bör ligga i tid vid varje kilometer för att springa under 1:30. Tiden 1:29:45 maler i huvudet och jag visualiserar en stark armföring och lätta steg hela vägen in in mål. Tider att förhålla mig till: 21:15 vid 5 km, 25:30 vid 6 km, 29:45 vid 7 km..

Vid 7 km börjar jag få ont i magen. Jag tror att det är håll, men inser snabbt att det inte är det. Värken blir till skärande smärta på högra sidan mittemellan naveln och höftbenet, men i höjd med höftbenet. Smärtan tilltar och jag roffar åt mig en kopp vid nästa vätskestation som jag knycklar ihop till minsta möjliga beståndsdel för att krama järnet ur och kunna fokusera på annat än magsmärtan. Det hjälper inte och jag vill börja gråta. Jag grinar illa och tankar om att bryta far igenom huvudet. Sådan här smärta har jag inte varit med om förut. Tarmvred? Blindtarmen? Jag petar försiktigt på det smärtande området när jag springer och magen är benhård och minsta beröring gör djävulskt ont. Det är fysiskt omöjligt att fortsätta hålla tempo. Jag lämnar 1:30-gruppen och tar mig till sidan om banan, sätter händerna på knäna och försöker ta djupa andetag. Vad ska jag göra? Om det är blindtarmen, kan jag springa till den brister? Tankarna är inte helt logiska men efter några djupa andetag känns det lite bättre och jag påbörjar löpningen igen, ökar tempot och tar mig tillbaka till 1:30-gruppen.

Det fungerar men det smärtar, för varje steg jag tar, framför allt på högra sidan. Jag fokuserar på koppen i handen, på att räkna tiden och på att jag kommer träffa maken vid 12.5 km. Där kan jag bryta. Jag vågar inte dricka något då det förvärrar smärtan. Jag lossar på banden på vätskebältet och låter det skumpa fritt runt magen och ryggen. Det hjälper.

Runt 10 km börjar smärtan avta. Jag passerar milen på 42:36 minuter och är 6 sekunder från att klara mig under 1:30.

I takt med att smärtan avtar så ökar jag på tempot. Jag springer ifrån 1:30-gruppen med sikte mot 12.5 km där maken med flera väntar. När jag har lämnat klungan blir det mer plats och jag kan driva på lite ytterligare.

Jag får energi av att se dem och kan öka takten ytterligare, byter snabbt vätskeflaska med maken (japp, springer med ett nytt vätskebälte med flaskor för 1.6 dL vilket inte är så tungt).

Det är mycket raksträckor med bitvis kullerstenar och spårvagnsspår.

Vid 14 km har vi sprungit över ytterligare en bro och är på väg tillbaka mot mål. Det är motvind och en tråkig raksträcka. Lite mindre publik, lite mindre fina byggnader och här börjar det bli tungt både fysiskt och mentalt. Jag har redan tagit min första gel och lite vatten men är sugen på en ytterligare för att få kraft mot vinden men vågar inte för magens skull(så farligt blåser det inte, men va fasiken det är ju här jag börjar bli trött!).

Vid 16 km är jag nära farthållaren i grupp A och jag lägger mig tryggt bakom men närmar mig hela tiden.

Vid 19 km står maken igen med sällskap och jag visar hur trött jag är trots hans peppande ord ”det ser lätt ut”. Det är inte ett dugg lätt men det är bara 2 km kvar och jag har bara sprungit lite över 1:20 timmar. Sub 1:30 nalkar.

Vid denna kilometer börjar också det värsta. Det är motvind, det är trängre gata, jag är nära farthållaren från grupp A och den klungan han har med sig och det är bara kullersten. I nästan en hel jäkla kilometer. Så långt jag ser är det kullersten, och sen ytterligare mera. Benen är trötta och jag vet att tempot sjunker för att kunna parera för ojämnheterna i marken och för att orka lyfta benen.

Här någonstans tar jag in på 1:30-farthållaren ändå. Jag får bekräftat att han startat i ett startled före mig och jag får ny kraft. Det här kan innebära att jag klarar målet, jag ökar tempot.

Vid 20 km springer vi över en bro igen och tätt därefter ser jag en skylt med ”600 m remaining”. Jag sporras och kan öka på nytt. Ökar sista biten ner för backen, upp på bron och på kullersten igen. Men nu är det bara några få 100 m kvar. Alla rusar. Det är ingen lång raksträcka före mål men den blå mattan dyker upp bakom ett hörn och 50 m senare är jag i mål. 1:29:38. Sista biten spurtade jag på 3:48 min/km. Efter 21 km.

Det känns bra. Jag är nöjd och lycklig och träffar på min Runacademy-kollega som kommit i mål 20 s före mig. Vi delar lyckoruset och stapplar stelbent från mållinjen med varsin medalj om halsen.

(Bilder kommer senare!)

Annonser