Etiketter

, , ,

Igår var det tävlingspremiär för mig på 10 km detta år, närmare bestämt på Kvarnloppet i Jakobsberg.

En trevlig halvdagsutflykt ihop med en klubbkompis och hennes familj.

Det blev ett nytt rekord för mig då jag förbättrade min tid med 21 sekunder jämfört med förra årets enda 10 km-lopp. Jag sprang in i mål på 40:36 minuter som 2:a i damklassen. 

Jag är nöjd över att ha sprungit, att ha fått ett bra träningspass och putsat lite på mitt personbästa, men jag trodde att det skulle gå så mycket bättre. Men mer om det i ett annat inlägg!

Tävlingsberättelse: 
3 km uppvärmning + lite tänjning och stegringslopp. Känns okej i kroppen.
Plan: Sträva efter att hålla 3:55 minuter/km rakt igenom för att komma under 40 minuter.

Kilometer 1: När starten går rusar jag iväg med alla andra klubbtröj-bärande personer och inser snabbt att jag får sansa mig för att orka. Klockan visar 3:23 minuter/km och det är på tok för snabbt. Det tar tid att sänka tempot och det dröjer inte länge förrän jag blir passerad av två klubbkompisar. Detta gör mig lite stressad då vi konstaterat innan att jag bör vara snabbast av oss tre. Jag brukar sällan bli stressad i starten men byter här – för första gången någonsin – min strategi och börjar jaga ikapp dem så smått.
Första kilometern går på 3:47 minuter och är flack.

Kilometer 2: Jag kommer ikapp klubbkompisarna och här någonstans tror jag att jag passerar en av dem medan jag håller samma tempo som den andra. Kilometer 2 börjar med en pyttebacke men som ändå känns. Det känns inte särskilt kul faktiskt. Det går snabbt och är redan jobbigt. Jag funderar på hur länge jag kommer att orka hålla detta tempo. Nu har jag i alla fall hittat rätt. Kilometer 2 går på 3:56 minuter.

Kilometer 3: Jag och klubbkompisen håller jämna steg och turas om att dra. Det funkar jättebra. Det är inte trångt alls men ändå en hel del människor. Jag imponeras av alla snabba löpare som springer utan klubbtröjor men gissar att de springer 5 kms-rundan och därför nu har sprungit halva sitt lopp. Kilometer 3 går på 4:01 minuter, men jag vet att jag fortfarande har tid ”till godo” för att springa under 40 minuter. Däremot så börjar detta hopp att sina.

Kilometer 4: När 3 kms-markeringen passerats så uppenbarar sig en lång uppförsbacke. Min klubbkompis slår av på farten rejält. Jag brukar sakta ner men inte så mycket. När hon gör det så blir jag nervös, jag tvivlar ytterligare på min egen förmåga och slår också av på farten rejält, fastän jag går om henne och lämnar henne bakom. Jag har nämligen blivit meddelad före loppets start att det ska komma en backe närmre 4:e km, eller vid 3.8 km för att vara exakt. Denna backe är precis efter 3 km och därför så tänker jag också att det är bra att ta det extra lugnt. Backen suger rejält och jag vill spara kraft till den ”riktiga” backen. Jag börjar här någonstans få lätt håll.

När jag passerat backen med råge och närmar mig 4:e kms-markeringen i nerförsbacke förstår jag att det som jag precis upplevt var själva backen. Och där hade jag hållit igen. Dessutom tappade jag min draghjälp vid denna backe och efter detta så springer jag loppet till stor del själv. Väldigt tråkigt, väldigt tungt och omotiverande. Kilometer 4 går på 4:16 minuter. Här erkänner jag för mig själv att sub 40 är omöjligt.

Kilometer 5: Vips så var den slut i en enda lång skön raksträcka eller kanske smått utför. Den kändes kort och plötsligt har jag närmat mig och sprungit förbi start/mål-området och där viker alla 5 kms-löpare av. Vilket är de allra flesta. 5 km passerar jag på 19:56 minuter enligt min klocka, men då gps:en (eller banan) inte helt överensstämmer så passerar jag den fysiska 5 kms-markeringen vid 20:11 minuter, vilket även det är personbästa skulle jag tro (springer inte 5 km så ofta). DSC_0027

Kilometer 6: Framför mig har jag två löpare. Båda tydligen klubblösa. De ser ut att småjogga men ändå så närmar jag mig inte dem trots att jag kämpar. Varvet har passerats och nu vet jag vad som väntar. Jag vill komma ikapp dem och denna kilometer var relativt flack. Det blåser dock en hel del. Enligt väderleks-appen på telefonen 6 m/s men det känns som betydligt mer. Kilometer 6 går på 3:58 minuter.

Kilometer 7: Börjar återigen med liten backe. Blåsten känns desto mer. Här så har den ena småjoggande löparen framför mig lämnat banan. Tydligen var detta hennes nedjogg efter hennes 5 kms-lopp. Jag närmar mig den andra löparen och går om. Börjar få ont i magen och söker febrilt med blicken efter en pinne eller sten att krama om under min färd mot mål. Jag har svårt att hålla uppe tempot och motivationen. Banan känns tom och publikstödet obefintligt. Kilometer 7 går på 4:06 minuter.

Kilometer 8: Samma smärta som under Prag Halvmarathon för en månad sedan uppstår från en smygande värk till full kraft. Det känns som att magen ska explodera samtidigt som den krampar. Exakt liknande känsla, exakt samma ställe. Det blir svårt att andas för att för varje steg, varje liten rörelse inklusive andningen så krampar det i magen samtidigt som det känns som att något organ i magen ska explodera. Jag grinar illa men fortsätter. I Prag gick ju smärtan över. Jag försöker ta djupa andetag och kan ändå fortsätta springa. Tempot sjunker och framför allt sinar motivationen där jag springer helt själv utan att se klungan framför. Det som motiverar är tanken på att jag kan vara första dam. Kilometer 8 går på 4:02 minuter.

Kilometer 9: 8 kms-markeringen passeras och backen uppenbarar sig igen. Magen gör fruktansvärt ont och tempot sjunker rejält. Det går riktigt långsamt uppför backen. Men. Snart. I. Mål. Kanske. Första. Dam. Det ser inte snyggt ut och det känns allt annat. Det är jobbigt jobbigt jobbigt. Varför springer jag dessa fruktansvärda lopp?! 10 km är rena pesten!! Många tankar fladdrar förbi och under tiden som jag försöker fokusera på målet så börjar magsmärtan avta. 1.5 km med riktigt jäkla grisont i magen och sedan är det borta. Låren är trötta men ännu ingen mjölksyra. Vad håller jag på med? Varför springer jag inte fortare? Varför sparar jag på krafterna? Fokuset ändras. Jag börjar känna panik över att kanske inte klara sub 41!! Kilometer 9 går på 4:22 minuter.

Kilometer 10: 9-kms markeringen springer jag förbi och jag minns känslan från första varvet – denna kilometer kändes riktigt kort och jag satsar. Jag ökar och ökar. Nu ska jag i mål. Kilometern går fort men väldigt fult (jag har sett bildbevis på detta!). Kilometern avklaras på 3:45 minuter och blir den snabbaste. Efter denna spurt så har jag dock fortfarande lite kvar till mållinjen och jag passerar mållinjen på 40:36 minuter när min gps visar 10.12 km. Sista kilometern tog på krafterna och jag faller ner flämtande i gräset. Tänk om jag bara sprungit resten av loppet lite bättre. Jag tror att jag kan.  FullSizeRender (13)

Bild med klubbkompisarna på varsin sida!
Ibland är det motiverande att inte vara helt nöjd. Nu har jag nämligen anmält mig till både Milspåret och Långlöparnas kväll för att garantera att jag kommer under 40 minuter på milen före sommaren.

Annonser