Etiketter

, ,

Efter Kungsholmen Runt lördagen den 9 maj var det bara 1 sak som gällde för mig: jobba jobba jobba. Efter några intensiva dygn med jobb åkte maken och jag till New York på välbehövlig semester och därför har det dröjt tills nu att skriva tävlingsberättelsen.

Inför Kungsholmen Runt lyste tävlingsnerverna med sin frånvaro. Istället var jag orolig för 1) om magen skulle börja krampa såsom den gjort under Kvarnloppet och Prag Halvmarathon 2) om min onda häl skulle hämma mig 3) om mina skenben som precis börjat ömma igen, likt känslan av stressreaktion som jag hade förra året, skulle blossa ut och göra mig tvungen att bryta loppet 4) om den tyngre skorna som jag precis bytt till skulle kännas som heffaklumpar på fötterna eller; 5) om mina blånaglar som jag glömt göra hål i skulle smärta tillräckligt för att jag skulle bryta.

Jag hade mina orosmoln som dämpade tävlingsnerverna. Suget fanns inte där på samma sätt. Förrän precis innan start.

Jag var på plats denna soliga dag redan 1:20 timmar före start för att strosa, lokalisera mig på plats, hinna med ett extra toabesök och värma upp i god tid. Som uppvärmning blev det ca 4 km inklusive lite löpskolning och stegringslopp och detta började jag med ca 40 minuter före start. Lite tight men tillräckligt för att dessutom hinna med toabesök, lyckokyss av maken och lite pepptalk med klubbmedlemmarna (genom att klassiskt nedvärdera den egna förmågan) inför start.

Km 1-3: Startskottet går och alla rusar iväg. Likaså jag. Jag bannar mig själv och fokuserar rejält på att dra ner på tempot. Jag lyckas så pass bra att jag springer för långsamt och får öka på tempot igen. Det är trångt och jag har svårt att hitta ett bra tempo och bra flyt, men efter någon kilometer får jag till tempot och flyter på. Vi springer längs med Norr Mälarstrand och jag lyckas hamna på mittlinjen och får parera för vägskyltar och människor. Inte helt lyckat.

Km 3-4: Går längs med Kungsholms strand och här får min GPS-klocka fnatt. Jag följer klockan slaviskt för att hålla koll på mitt tempo för att inte springa för långsamt och jag tycker inte att det är något fel med detta, men denna sträcka som täcks av broar på flera ställen gillade inte klockan. Den visade runt 4:30 min/km vilket är långt från tiden jag ville hålla (runt 4:10 min/km). Jag sprang som en toka för att öka tempot och det kändes som att jag sprang för livet. Ändå påverkades inte klockan. Jag tänkte att det i alla fall är bättre att rusa en stund nu än att tappa värdefulla sekunder så jag rusade på. Maken står vid 4 km och hejar, det ger pepp!

Km 5-6: Efter Kungsholms strand tornar en backe upp sig. Den är seg. Tack och lov får jag pepp i backen av en IF Linnéa-klubbkamrat. Mitt mantra som jag rabblar i huvudet lyder ”Efter varje uppförsbacke kommer nerförsbacke, efter varje uppförsbacke kommer nerförsbacke”. Det funkar. Och det kommer en nerförsbacke. Här pågår dock vägbygge och vägen är rejält smal och gropig. Det är trångt och jag har svårt att ta mig förbi. Irriterande. Det är lite upp och en lång utförslöpa – följt av en sväng i 90 grader. Hallå där, det sänker ju tempot! Även kilometer 6 börjar med en uppförsbacke, på en trottoar. Det är smalt och trångt. Jag rabblar mitt mantra

Km 7-8: Nerför, uppför och ännu mer uppför. Detta hade inte varit fullt så jobbigt om det inte vore för kraftiga svängar i närmre 180 grader. Jäkligt frustrerande. Jag tappar tempo och får jobba desto hårdare. Efter denna pärs möts jag av ett glatt gäng IF Linnéiter som hejar på mig och fotar. Det ger mig lite extra kraft. Utan glasögon såg jag dock kameran alltför sent och missade chansen att se snygg ut på bild. Asviktigt.

Km 9-13: Går lätt! Snart halvvägs, börjar med utförslöpning, kommer ner i Rålambshovsparken där jag får ännu mer pepp från maken, IF Linnéiter och andra löparvänner, hela vägen känns det som. Passerar andra löpare men blir inte omsprungen. Tar rygg på en linnéaklubbkompis och byter några ord. Jag hoppas få draghjälp av henne men strax efter 10 km så ökar jag tempot något och hon hakar inte på. Här är det äntligen glesare med folk och jag ser inte längre så många IF Linnéiter som jag sett första halvan av loppet. Det är riktigt peppande att ha en klubbkompis att jaga och springa ihop med!

Km 13-16: Kungsholms strand igen och klockan får fnatt. Här börjar jag dessutom bli riktigt trött. Maken peppar och jag tar mig en gel. Fan fan fan har jag tagit ut mig för mycket första halvan?! Planerat illa?! Pepp igen vid backen vid 15 km och samma mantra maler i huvudet. Den trånga passagen efter backen tar jag lättare denna gång då det inte är så mycket folk. Backen vid 16 km tar rejält på krafterna och jag tvingas sänka tempot. FullSizeRender (17)

Byte av vätskeflaska, väldigt fokuserad.

Km 16-18: Springer relativt själv vilket är mentalt jobbigt och närmar mig de jobbiga 180-graders-knixarna. Maken står redan vid 18 km precis efter backen och det ger mig energi och kanske att jag lyckas få fram ett leende. Snart. I. Mål. Snart. I. Mål. FullSizeRender (16) FullSizeRender (15)

Km 19: Utför igen och jag pressar mig. Det är riktigt jäkla tungt men jag har chans att greja sub 1:29. Jag ska greja det. Jag passerar ytterligare löpare och ytterligare någon tjej. Maken cyklar på andra sidan vägen och hejar på mig. Så jäkla bra support! Han vet precis vad jag vill höra. Jag ser stark ut, jag springer snyggt. Jag vet egentligen att allt detta är en ren och skär lögn för jag springer som en kobent gris skulle göra på två ben men det gör inget, det ger mig ändå energi.

Km 20-21.1: Vad fan. Inne i Rålambshovsparken och slutet är nära, ändå tvingas vi runt en jäkla runda inne i parken på väg mot mål. Passerar målet på vänster sida utan att passera mållinjen. Det är knäckande. Men publikstödet är enormt. Blir smått irriterad på några småbarnsmammor som tycker att det är lämpligt att parkera barnvagnarna mitt i banan men jag tar mig snabbt förbi. Jag ökar tempot ju närmre jag kommer 21:a kilometern. Jag ökar ökar ökar. Jag ska in under 1:29. Jag passerar 21 km och banan rundar sig in på gräsmattan mot mål. Jag ökar ökar ökar ökar ökar och spurtar in i målet på tiden 1:28:44 (netto, från startlinjen till mållinjen). Bruttotiden landade på 1:28:50 men i och med att jag startade en bit längre bak så finns inte chansen för mig att rusa iväg och passera startlinjen redan vid startskottet. Nytt personbästa med nästan 1 minut på 6 veckor!!! 

5 meter efter mållinjen: Jag vill helst av att lägga mig ner och spy. Eller svimma. Eller både och. Jag flåsar, mår illa och är så nöjd. Jag kan knappt andas och det snurrar i huvudet, men jag lyckades och jag tog ut mig rejält. Med andra ord ett perfekt lopp. Jag maxade utifrån min potential denna dag. Kroppen är hel. Jag stapplar bort till ett gäng if linnéiter som tar igen sig på marken vid mållinjen. Vi grattar varandra, berättar om tiderna, de jobbiga partierna, känslan mm. Maken ropar på mig från andra sidan staketet och jag stapplar dit för att stjälpa i mig vatten. Möter ytterligare en nöjd if Linnéit. IMG_8770

Nöjda löpare från IF Linnéa samlas direkt efter mållinjen

20 meter efter mållinjen: Vatten, medalj, banan och bulle (och alkoholfri öl men den skippar jag) plockar jag på mig och möter löpcoach-kollegor, löpare som jag tränar och fler klubbkompisar och alla förenas i lyckoruset av att ha överträffat sina förväntningar och maximerat sin kapacitet.

100 meter efter mållinjen: Jag försöker äta men det går inte. Nu kommer magkrampen. Tack och lov att jag slapp det under loppet. Det går inte att äta utan jag ligger i fosterställning i gräset i solen och kippar efter andan. Men är så nöjd. Med lite vilja och flerfaldigt fler tuggor än vanligtvis så lyckas jag till slut få i mig både bulle och banan och hinka vatten. Springer man halvmarathon på 1:28:44 är det inte mer än rätt att ligga utmattad på gräset efteråt. FullSizeRender (14)
Vi konstaterade skillnaden mellan att springa på 1:28 och på 1:32. Jag i kramp och J lugn som en filbunke och glad som en solstråle. 

Annonser