Etiketter

, , , ,

Jag sitter i soffan med mat i magen och försöker intala mig själv att jag inte kan prestera på topp alla gånger. Jag försöker dividera med mig själv om jag är smart eller naiv, modig eller puckad men allt blandas med en känsla av besvikelse och missnöje.

Ikväll gick Milspåret ute på Djurgården. Årets fjärde lopp. Årets andra millopp för min del.

Det har varit blandade känslor inför detta lopp. En skön känsla har varit att känna att prestationskraven sänks i takt med att jag springer alltfler lopp. Varje enskild tävling blir därför inte lika viktig för mig. Jag inser att tävlingserfarenhet också skänker mig ett lugn och jag har sett fram emot dagens lopp som ett jäkla bra träningspass istället för att låta årets mål vila på detta lopp. Fast jag har sett fram emot att persa, det kan jag erkänna. Det var jag övertygad om att jag skulle göra med tanke på att Kvarnloppet kändes så jäkla segt. FullSizeRender (18)

Känslorna har också varit likt de jag beskrev inför Kungsholmen Runt – jag vet inte hur kroppen kommer att reagera. Min stora oro har inte varit min inflammerade häl denna gång och inte heller magkrampet jag lyckats dra på mig (djup andning verkar vara nyckeln för att lösa det problemet). Istället har oron gått till mina skenben.

2 dagar efter Kungsholmen Runt för två veckor sedan coachade jag nämligen två grupper inom loppet av en dag. Jag tycker själv att det är dumt, det är för tidigt efter en sådan urladdning. Under första passet fick jag väldigt ont i vänster skenben (precis som förra året!). Jag försökte vicka bort pass 2 men utan att lyckas. Mot slutet av det passet haltade jag av smärta. Det gjorde så fruktansvärt jäkla ont i vänster skenben och tårarna var nära. Det är kört tänkte jag.

En inbokad läkartid och magnetröntgen ordnades till dess att jag kom hem från New York. Att promenera där var problemfritt trots många mil. Att springa fungerade inte.

Denna vecka har det känts bra. Men magnetröntgen visade på benhinneödem. Med olika bud om denna innebörd så har jag idag varit nojig. Kroppen sa att det var okej att springa. En naprapat sa att det var puckat. En läkare sa att det borde vara okej men svårt för honom att avgöra.

Jag startade Milspåret med tanken att jag bryter vid första smärtan. Kilometer 1 passerades på 3:54. Kilometer 2 var faktiskt backig! Den passerades på 08:16! Tappade mycket tid med andra ord. Kilometer 3 passerades på 11:51 och återigen låg jag i fas för sub 40. Här någonstans började jag få känningar för håll. Kilometer 4 passerades på 15:56 minuter och efter detta fick jag håll. Kilometer 5 passerades på 20:03 minuter. Fullt möjligt att med samma tempo som varv 1 och spurt på slutet att klara sub 40 (Milspåret är tvåvarvsbana).

Men jag bröt. Jag stannade efter 5 km för att mota bort krampet. Utan smärta i benen. Men tänkte att äsch, är det värt att riskera marathon? Nej, absolut inte. Problemet är att jag vet inte om det hade inneburit en risk för stockholm marathon att fullfölja dagens lopp. Kanske hade jag kunnat fortsätta och även prestera väl på marathon nästa vecka. Kanske kommer jag ändå inte kunna fullfölja marathon trots att jag bröt. Jag kan spekulera i en evighet. Där och då i 30 sekunder kändes det som rätt beslut.

Efter 1 minut började jag ångra mig. Men då kände jag att det var för sent. Efter 2 minuter bannade jag mig själv. Jag vet att jag gav upp. Jag vet att jag har så jäkla svårt för att pressa mig på 10 km. I tankarna malde från start möjligheten att bryta vid 5 km när start- och målområde passerades. 10 km är det jobbigaste distansen. Hela tiden med känslan av att ligga nära mjölksyratröskeln. Det är psykiskt jobbigt och jag skulle behöva någon som drar mig hela tiden. Jag mötte en linnéit vid 4 km som menade på att vi kunde slå följe. Men jag sprang ifrån honom så det hjälpte mig inget.

När löpare efter löpare passerade mållinjen ångrade jag mig desto mer. Dessutom hade jag hamnat topp 6 och fått pris – garanterat. 6:e dam sprang in på 41:20 minuter och det vet jag att jag klarat, även med värsta sortens kramp och smärta i underbenen. Besvikelsen blir desto större.FullSizeRender (19)

Här sitter jag alltså och är missnöjd. Jag vet inte om jag var smart och klok som fick ett kvalitativt träningspass på 5 km och bröt för att fortsätta marathonsatsningen, eller om jag var puckad som startade, naiv att tro att jag hade grejat ett nytt pers och prisplats.

En sak är säker. Jag är besviken på mig själv och ångrar att jag bröt. Vad framtiden innebär kan jag ändå inte spekulera i men skenbenen mår prima just nu men jäklar vad tårarna kommer spruta om jag inte kan fullfölja min marathonsatsning.

Annonser