Etiketter

, , ,

Det är dags för tävlingsberättelse. Dels för att jag vet att vissa vill läsa, men framför allt för min del för att jag vill minnas mina upplevelser från loppet. Uppsatslång tävlingsberättelse. Men ett marathon kräver å andra sidan sin uppsats.

Före start:
Jag anlände till Stockholm Stadion redan 10:30. Jag visste från 2013 att tunnelbanan vid Stadion påminde om trängseln i Mexico Citys tunnelbana (25 miljoner invånare typ) och det var rent av klaustrofobiskt, så jag hoppades i år att jag skulle kunna vara lite tidigare på plats och slippa denna rusning. Vilket jag lyckades med.

Väl på plats hann jag med ett toabesök, smörja in benen en extra vända och kleta på lite ytterligare intensivstift innan mamma och pappa dök upp. Jag var nästan mer nervös för deras del än för min egen prestation då de hade nojat sig en del innan om att hitta mig på Östermalms IP före och efter och att hinna till alla stationer som jag placerat dem vid och att också lyckas hålla tyst när de skulle se mig plågad efter ett par mil. Nu i efterhand jag kan säga att de lyckades fantastiskt bra och jag tror att de lugnade ner sig lite också när vi träffades på Östermalms IP. Någon gång är alltid första gången.

Jag skippade kortbyxorna och tog långa tunna tights, det var så himla kyligt. Jag övervägde långärmat men av erfarenhet vet jag att värmen kommer när jag väl börjar springa – men givetvis gäller det att då hålla ett bra tempo för att undvika att bli kall.Linn Norrbäck Stockholm Marathon 2015 Östermalms IP

Jag tog av mig långärmade tröjan och hoppade i en svart sopsäck som mamma och pappa haft med sig. Den ville jag helst av allt inte ta av mig, det var snorkallt i bara t-shirt.

Föräldrarna följde med till IF Linnéas mötesplats där vi fotades och sedan sa jag hejdå och begav mig mot starten för att värma upp någon gång runt 11:30 kanske?

I startfållan blev det lite tänjningsövningar, lite jogg runt runt runt, några löpskolningsövningar och sedan mest bara rörelse på stället för att hålla värmen. Ett tredje toabesök hann jag också med och en kopp med vatten. Jag försökte ställa mig långt in i folkmassan för att skydda mig från vinden.

Starten:
Vips var klockan 12 och massan började sakteligen röra sig framåt. Ca 30 sekunder efter startskottet passerade jag startlinjen och fick springa iväg. Jag höll utkik efter familjen men lyckades inte se någon ( i efterhand fick jag veta att de ropade och filmade). Det var trångt i starten och de första kilometrarna vilket förvånade mig när jag ändå startade långt fram.

Planen var att gå ut i 4:25 minuter/km och mentalt hade jag ställt in mig på att springa ett halvmarathon i detta tempo. Jag höll på att fastna bakom 3:15-klungan och fick spurta förbi, men det gick utför längs med Valhallavägen och 1 km var snabbt avklarad. Sist jag sprang minns jag att jag då tänkte att ”aaah, bara 41,2 km kvar” tills jag sekunden senare kände att det var en riktigt omotiverande tanke. Nu kändes de första kilometrarna lätta.

Trots lite uppför och nedför så rullade det på bra. Efter en föreläsning om mindfulness och mental träning i torsdags hos Lululemon med Cecilia Duberg så fokuserade jag verkligen på att vara närvarande. Jag tittade på publiken, spanade in reaktioner och känslouttryck och sökte familjära ansikten. Vid var och varannat kvarter fanns något familjärt ansikte som hejade och peppade mig vilket är så fantastiskt med att springa i hemkommunen. Jag tror det började dugga här.

Vid 6 km sprang jag förbi IF Linnéas Vänner på Söder (såklart) Mälarstrand. Här hade jag börjat dricka vatten ur min medhavda 1.6 dL vätskeflaska och käka lite russin som jag hade med mig, växelvis varannan kilometer. Jag visste då att jag hade den tuffa knixen upp till Västerbron framför mig vid 8 km. Men jag visste också att mina fantastiska vänner skulle stå innan toppen på Västerbron (för att jag hade bett dem stå där). Knixen var inte så jobbig som jag mindes den och Västerbron kändes lätt. Ja, rent av lätt (har senare förstått att detta kallas medvind).

Vännerna hoppade och hejade och sprang med en vattenflaska till mig som jag glatt tog och bytte mot den jag bar i mitt vätskebälte.

Jag drog upp farten nerför Västerbron mot Rålis och varvade några löpare. Utförslöpning är min grej. Farten saktades dramatiskt in när en annan löpare bestämt sig (utan att se sig för) för att snabbt snedda banan och heja på sin familj och jag sprang nästan (eller nog?) in i honom vilket sänkte min framfart.

Raksträcka och Norr Mälarstrand. Terrible Tuesdays och Runday spanade jag in bland andra och flera familjära ansikten. Trots motvind så kändes första varvet fortfarande lätt. Fan alltså, det är SM-kval-tider jag snackar här! Jag är ursnabb, jag är oövervinnerlig, jag är så jäkla bra! Jag kommer komma in på 3:06 eller strax under!

Efter 10 Km:
Här någonstans hade regnet börjat falla mer men ännu var det inga problem. Det var blåsigt längs med Norr Mälarstrand och ännu värre förbi Stadshuset. Det var trängselfritt sedan några kilometrar men jag försökte ta rygg på någon som kunde skydda mig från vinden. Det gick inget vidare. Vinden kom från alla håll samtidigt. Jag hade dessutom fått en blåsa under vänster fot som var påtaglig. Jäkligt otippat då det är gamla strumpor och gamla skor, som jag liksom alltid springer i – utan att få blåsor.

Uppför Vasagatan och här började också en seg svag uppförslutning. Vid 13 km stod en av mina vänner överraskande och jag fick lite extra energi. Det kändes gött att ha grejat de första 13 km på 57-58 minuter och veta att det var ungefär en tredjedel kvar.

Upp Odengatan och ytterligare familjära ansikten. Jag visste att mina föräldrar skulle vänta vid 16 km och då fick jag något nytt att fokusera på – söka mina föräldrars familjära ansikten (utan mina glasögon på) och den vackra lilla gröna gubbe de gjort av en avfallspåse för att jag skulle hitta dem i publiken. Jag började känna mig lite tröttare i benen och visste att det var läge för gel nummer 1.

Jag sprang förbi med ett leende (tror jag). Fortfarande pigg och stark. Bytte vätskeflaska och fick ett par bitar toblerone. Inte sugen men stoppade i mig dem ändå. Lika bra att fylla på med energi. Här har det nog börjat regnat lite mera. Bild från Marathonfoto.com.Stockholm marathon 2015 Linn Norrbäck 3548 marathonfoto 2

Första varvet avklarat! Woohoo! Jag känner redan här att det är svårt att hålla 4:25-tempot i en halvmara, men jag kämpar på. Vetskapen om att det är längre än en halvmara jag ska springa gör att tempot saktas ner.

Vid 18.5 km möter jag min systers familj och de fotar och hejar och jag byter vätskeflaska på nytt (inte för att det behövs just där men lika bra att ha en fylld) och får en gel på färden.

Nu ska vi ut mot Djurgården och det är den absolut tråkigaste sträckan. Regnet ökar men ännu är det inget jag bryr mig om. Jag får kämpa lite för att hålla 4:25-tempot. Fortfarande är jag mentalt inställd på ett halvmarathon vilket verkligen underlättar. Jag vet att Lululemon också väntar någonstans ute på Djurgården vilket jag ser fram emot.

Jag får ny energi ute på Djurgården av BodyCombat-låten Black Widow som passar så väl in på dagens kamp mellan kropp och hjärna och på viljan, motivationen och kapaciteten. ”I’m (huvudet) gonna love ya until you (kroppen) hate me, now I’m gonna show ya, what’s really crazy, you should’ve known better, than to mess with me honey”  ”I’m gonna love you until it hurts (jajamen, kroppen), Just to get you I’m doing whatever works I’m-a make you beg for it, plead for it Till you feel like you breathe for it Till you do any and everything for it”. 

Jag tappar tempo runt 20 km men får ny kraft och kan öka tempot när jag passerar halvmarathon (1:33:19). Enligt mitt tidsarmband ligger jag nu lite efter sub 3:06 men fortfarande i god tid för att greja under 3:08. Jag visualiserar att springa i mål på 3:07:21. En specifik tid brukar hjälpa mig.

Efter 21.1 km:
Regnet vräker ner och jag börjar tappa lite glöd. Lululemon dyker aldrig upp. Har jag missat dem? Oddsen är väldigt låga här ute på Djurgården där det är helt dött, ingen trängsel och inte alltför många löpare heller. Runt 24 km tar jag min andra gel. Vid närmre 26 km dyker de upp, hoppande och ropande med en stor skylt som det står Linn på. Helt otroligt sån energi. Det ger pepp till alla passerande löpare som här är genomblöta och trötta. Jag blir glad, nappar åt mig min vätskeflaska och rusar vidare. En medlöpare frågar om det är jag som är Linn. Ja, det är jag.

Grönan närmar sig och jag inser att vafan – jag har ju missat saltgurkan. 2013 var det så himmelskt gott med saltgurka ute på Djurgården. I vanliga fall rör jag inte vid en saltgurka om jag så inte blir tvingad. Har aldrig fallit mig i smaken. Men efter den maran så kan jag numera äta saltgurka och uppskatta det.

Jag vet att vi 28.5 km väntar syster med familj igen och jag är ute på Strandvägen igen och har lämnat Djurgården bakom mig. Att fokusera på att jag nu ska springa en mil efter ett halvmarathon är mentalt jobbigt. Det är lättare att fokusera på att jag snart har sprungit 3 mil. 2013 när jag sprang började jag få kramp i ena benet vid 28 km och benet började stumma till rejält. Denna gång har jag inga sådana känningar alls. Och det gör mig riktigt glad. Tack kroppen, tack hjärnan, hjärtat, viljan, motivationen och kapaciteten att träna disciplinerat, dagliga stretcher och dagliga höftstyrkeövningar för att komma i bättre löpform, det ger resultat!

När jag passerar syster med familj och snappar upp lite mer toblerone och byter en av mina nu 2 vätskeflaskor ropar systers sambo att ”Kom igen Linn, det är bara 60 framför!” (eller liknande). Snacka om att detta ger energi!! Jag är trött och har tappat tempot och fokuserar på att inte tappa så mycket långsammare än 4:30 fart, men från och med här blir fokus på att inte en j*kla tjej ska förbi mig, tempot blir mindre viktigt. Jag ska komma topp 100.

Trots nyvunnen energi orkar jag inte riktigt hålla det uppe. Jag har hittills lyckats undvika större vattenpölar men blir nu nedskvätt rejält av en annan löpare som klafsar förbi och lyckats dessutom trampa i en själv så att jag nu har stora pölar i mina skor.

Vid 29.5 km vet jag att mamma och pappa återigen väntar. Det är som att jag blir medveten om att skorna är tunga och blöta. Jag är blöt rakt igenom (men inte besvärande kall). Blåsan under foten gör än mer ont, fingrarna är stelfrusna och det blåser motvind när jag springer förbi Kungsträdgården mot Gamla Stan. Mamma och pappa ser lite oroade ut. Jag ler inte. Jag visar mina sanna känslor. Det är lite tyngre. Det är blött. Jag har nästan sprungit tre mil. Jag byter vätskeflaska och tar en gel. Toblerone och dextrosol tappar jag i vattnet. Inget att hänga läpp för. Jag klarar mig.

Längs med skeppsbron vill jag ta min tredje gel. Det blåser rejält men finns ingen att ta skydd bakom. Jag tampas med gelen och känner mig uppgiven. Stelfrusna blöta fingrar och en blöt gel gör att jag inte lyckas öppna den. Jaaaag beeeehöööööver miiiiin geeeeel! Lösningsorienterad som jag är frågar jag närmsta löpare om hjälp. Han biter snabbt upp förpackningen och jag bekymrar mig mindre om hans eventuella bakterierika munflora och är mer tacksam för den hjälpsamma medmänniskan. 30 km passeras på 2:13 timmar. Det känns ju grymt! Nästan upplopp, bara 12 km kvar.

Efter 30 km:
Upp mot slussen, ner längs med Söder Mälarstrand. Hoppar (eller häver mig) mellan vattenpölar och får pepp av linnéiterna som står trots regn, blåst och kyla och hejar. Jag ser fram emot att träffa vännerna återigen uppe på Västerbron.

Tilläggas kan att jag nu inte alls är fokuserad på att spana in ansiktena på publiken eller njuta av utsikten. Jag har regn i ögonen och kisar. Publikens ansikten ser jag inte.

Västerbron denna gång går tungt och jag sänker farten rejält, medvetet. Tänker att jag ska spara på energi. På bron står vännerna och hejar, 33.5 km avklarat. _DAY0717 (1)Mästerfotografen fotar, den andra ger mig vätskeflaska och den tredje springer längs med och ger mig godis (och gav många löpare energi där på Västerbron genom att frikostigt dela ut godis och peppa- väldigt uppskattat säkerligen!!) och jag passar på att gnälla över min blåsa under foten som gör riktigt ont. Den har gått sönder och skaver.

Jag tar i och springer nerför Västerbron till Rålis och tar igen några förlorade sekunder.

Vid Norr Mälarstrand är det en jäkla motvind och regnet slår i ansiktet. Men jag tar mig framåt och är tacksam för att min nya gps-klocka fungerar för simning också och därmed klarar en del regn. Förvånad att hörlurarna fortfarande fungerar. De håller däremot på att åka ur öronen.hela.tiden.varje.50.meter. Tips till mig själv: skaffa nya till nästa långlopp – det var sjukt irriterande.

Vid Stadshuset hejar Sirpa från Urban Tribes och jag hinner knappt se henne förrän jag springer förbi.

Bara någon kilometer till och sen vet jag att mamma och pappa väntar en sista gång innan målet. Jag hinner ändå tänka tanken – vad fan håller jag på med? Vid 37 km ser jag dem och de ser återigen lite bekymrade ut. Jag byter vätskeflaska och inhalerar min sista gel (lyckas få upp den själv denna gång genom ett ordentligt vargabett). 5 km kvar, det är uppför men jag ska greja det!

Till skillnad från 2013 är jag inte det minsta törstig denna gång i alla fall. Inte heller hungrig. Och benen krampar inte. Jag vet att jag springer för jävligt (men bättre än för två år sedan). Kroppen säckar ihop när jag springer uppför. Det är en tjej framför som känns oändligt långt borta. Låren känns tillräckligt stumma för att jag inte ska vilja öka tempot. Det känns som att jag då kommer få mjölksyra. Men det vet jag inte.

Jag biter ihop och kämpar på. Jag börjar inse (eller tidigare rent av) att till och med sub 3:10 kan vara svårt att nå. Jag tappar fart för varje minut. Jag förlikar mig med 3:11. 3:13. Allt är okej, jag har ju för fasiken sprungit ett marathon. Jag är ju asgrym! Jag springer förbi en, två, tre, fyra tjejer. Så grym!

Efter 40 km:
Det är upplopp. Jag försöker öka tempot. Marathonfotograferna som jag nu ser orkar jag inte ens le åt. När Stadion närmar sig är det en tjej som i ilfart rusar förbi mig. Vad fan! Och sedan en till! Nej,det här går jag inte med. Jag får helt enkelt öka. Jag vet att jag inte kommer komma ikapp den där tjejen som liksom studsar förbi som en kalv på grönbete med oändlig energi medan jag lunkar här (ändå i 4:38-fart) som en blöt trasa. Bokstavligt.

In på Stadion och ljudnivån höjs markant. Publiken jublar och jag ökar. Och ökar. och ökar. Och springer förbi en tjej. Springer förbi en if linnéit och ser klockan. Den visar 3:10:29 och jag vet att jag startade ca 30-något efter själva startskottet. Jag har chans att gå under 3:10. Jag spurtar. Allt vad jag förmår medan låren hejvilt protesterar och börjar spruta mjölksyra. Det här är inte samarbete mellan kropp och hjärna. Jag mår så illa, men så nära mål. Så nära mål. (Bild från Marathonfoto.com)Stockholm marathon 2015 Linn Norrbäck 3548 marathonfotoIn i mål och tvärstopp. Stannar klockan på 3:10:05.

Efter mållinjen:
Så. Jäkla. Nöjd. Jag gjorde det. Jag krossade mitt tidigare personbästa med över 18 minuter. Jag är så jäkla snabb. Jag har precis sprungit ett marathon och sprungit ungefär varje mil på 45 minuter (den första på 44 minuter). Jag mår så illa. Jag testar några kliv och pustar ut mot räcket dit familjen kommer idel leenden och stolthet i ögonen. Det ger mig energi. Mycket energi.Linn Norrbäck Stockholm Marathon 2015 i mål

Jag får medalj, vatten, banan och aluminiumfolie att svepa in mig i. Jag står och pratar med familjen efteråt. Försöker få i mig något men får ont i magen av att äta. Alla är genomfrusna och lite småstressade. Mat och torra kläder lockar. Pappa följer med mig när jag staplar från Stadion nerför trapporna mot Östermalms Ip. Den klassiska marathongången. Ett ben i taget, haltande, stapplande med hjälp av räcket. Här börjar jag frysa som bara den. Hacka tänder. Skaka i hela kroppen. Läpparna är blå. Fingrarna känns orörliga. Varenda plagg jag har på mig är genomblött.

Men det är så värt det. Jag har sprungit ett marathon. Och det har gått riktigt bra på alla sätt! Efter en varm dusch är ordningen återställd förutom låren som är stela, men det är precis som det ska vara. Jag har ju sprungit ett marathon.

Annonser