Etiketter

, , ,

Nackdelen med att inte blogga är att jag heller inte skriver ner mina upplevelser någon annanstans, och minnena försvinner därmed med tiden. För att ändå spara på mina positiva träningsminnen och för att ge mig själv en egoboost och kick när motivationen tryter så behöver jag skriva ner om gårdagens lopp.

I onsdags sprang jag Hälsoloppet – 3:e eller 4:e gången gillt då jag varit anmäld sedan 2013 (eller 2012) men alltid har det kommit något i vägen, typ en rot eller annan långvarig skada...

Men i onsdags var det så dags. Tilläggas kan att jag dragits med lite retlig hals och obeskrivlig trötthet sisådär fram och tillbaka sedan mitten av semestern i juli. Jag var hemma från jobbet dagen innan och sov sov sov. På onsdagen var jag på ett läkarbesök för att kolla alla blodvärden och fick då förklarat för mig att det var riskfritt att springa – ingen infektion, inget blåsljud på hjärtat och halsen och körtlarna såg fina ut.

Så jag sprang. Trots en trötthet som sa mig att inte försöka springa snabbare än 5-tempo, fy så jobbigt kroppen tyckte att det var.

Men adrenalinpåslaget, tävlingsinstinkten, djävulshornen och en jävlar anamma fick benen att springa på. Och en inställning på min Garmin Forerunner 920XT som tjöt ilsket så fort jag sprang långsammare än 4:05 minuter/km…

Startskottet gick och jag såg min löparvän som jag skulle hålla jämn fart med fara iväg med eld i byxorna, samtidigt som jag hamnade bakom en hög pensionärer i snigelfart (kändes det som, de höll nog 4-tempo egentligen..).

På Hälsoloppets första kilometrar gick det bara nerför. Klockan vibrerade ilsket med jämna mellanrum innan jag fått upp farten (vilket ju ändå tar en stund) men jag höll igen, trots att det var utför. När jag väl hittat ett tempo vågade jag öka lite grann. Kilometer 1 gick på 3:57 minuter.

Det var rätt mycket folk och jag såg den snabbaste klungan rusa iväg framför mig. Kilometer 2 kändes behagligare, det var än mer utför och jag fick upp farten i benen utan att öka ansträngingen. Så fort jag skulle svänga runt ett hörn tjöt dock klockan ilskt igen att jag tappade tempot. Inte så konstigt. Svårt att hålla samma tempo i en 90-graders sväng. Tjutet var ändå mer motiverande än irriterande. Det fick mig att öka tempot för att slippa höra det. Kilometer 2 gick på 3:51 minuter.

Kilometer 3 var lite utför, men mestadels platt och behaglig. 4:00 minuter.

Kilometer 4 och jag började närma mig slutet på första varvet. Här blev det också uppförsbacke, svagt motlut och bitvis brantare kortare. 4:01 minuter. Här passerade jag min första klubbkamrat och hakade på en annan.

Kilometer 5 började uppför. Kort relativt brant (inte riktigt brant, men mer än innan). Dessutom var det en tvär sväng in på en raksträcka direkt efter backen på nånstans 120 grader. Sedan kom ytterligare en sväng, på 180 grader. Gissa om klockan tjöt ilsket denna kilometer. 4:08 minuter. Vi passerade starten där det var lite halt och jag saktade ner lite för att inte riskera att halka. Jag och min klubbkompis kom ifatt farthållarna lagom tills det började gå utför igen och farthållarna höjde farten rejält nerför.

Kilometer 6 var samma markering som kilometer 1 och passerades på 3:59 minuter. Jag hade fullt sjå att hänga på farthållarna och här lämnade jag också min klubbkompis bakom mig.

Jag kom dock i fatt farthållarna, och förbi, då de saktade ner lite i nerförsbacken för att få fler löpare att ansluta sig till dem. Jag sprang i en liten klunga med en tjej och en kille och vi turades om att ligga först under 7:e km. Det är här jag brukar bli trött men 7:e kilometern var nog den skönaste och var klar på 3:56 minuter. Killen spelade dock lite fult och prejade nästan ut mig i kanten när han tog en högersväng väldigt snävt, trots att jag sprang jämte honom på hans högersida.

Farthållarna var bakom oss och ropade uppmuntrande att det inte var långt kvar. Den fulspelande killen bestämde sig plötsligt för att ta en mugg med vatten – på den högra sidan där jag var- och höll på att fälla mig med sin arm mot min hals. Jag gormade till (inte mycket mer än så orkade jag markera min irritation på 8:e kilometern i det tempot) och sprang förbi honom. Kilometer 8 passerades på 4:02 minuter.

Backarna hade återvänt och tornade upp sig. Jag visste att jag låg några sekunder efter sub40-drömmen men kände ändå att om jag inte tappade i backarna så skulle jag ha chans på sub 40 – annars skulle det i alla fall bli ett härlig pers. När farthållarna sa att det var mindre än 8 minuters löpning kvar så fick jag ny kraft. Det var bara jag och farthållarna. De låg framför och drog. Jag hade gärna bokstavligt tagit fått hålla nån om armbågen och åkt med i farten men jag var tacksam över dessa harar. Uppför backen och ytterligare en klubbkompis passerades. En tummen upp var allt jag mäktade med som pepp till henne, ett hejarop kändes för energikrävande. Kilometer 9 passerades på 4:00 minuter.

Det var inte långt kvar, men det var uppför. Benen började bli sura men faktiskt inte så farligt. Den vanliga tröttheten som kommer runt 7-8 km uteblev och den trötthet jag tidigare känt i år vid 4 km när jag kört slut på mig själv i början hade inte kommit denna gång. Jag var stark, jag var oövervinnerlig. Jag var inne på sista kilometern.

Uppför backen och runt den där 120 graders svängen igen (klockan tjöt ilsket att det gick långsamt). Jag ökade farten och ökade och ökade (och klockan slutade tjuta). Det var jag och en av farthållarna. Han peppade och pushade. Jag visste inte var målet var, jag såg det inte, och visste inte hur mycket jag skulle öka eller hur länge jag skulle kunna öka. Men så såg jag mållinjen och ökade och ökade och ökade och passerade ett par tjejer på vägen.

10:e km avklarades på 3:58 minuter (trots uppförsbacke och svängen första biten) och jag passerade mållinjen på 39:54 minuter. De sista metrarna innan jag korsade mållinjen låg i 2:50-tempo enligt gps-klockan (som är fantastisk och fullt trovärdig). Det är riktigt snabbt.

Glad, trött, överlycklig, stolt, nöjd, tacksam, stark och utan krämpor. Jag mådde bra. Jag var inte helt slut, jag var inte illamående, benen var inte stumma av mjölksyra. Jag var stark från start till slut. Jag hade inte kollat på klockan ideligen utan hade enbart lyssnat till det ilskna tjutet när jag inte höll tempot och hade sedan tittat vid varje kilometer-passering. Hälsoloppet var fantastiskt! Riktigt bra bana, snabba löpare, uppskattat med farthållare och bra arrangemang. Kanske snabbare bana än Hässelbyloppet? IMG_0206

Träningsmotivationen har inte varit på topp denna sommar och efter 2 stycken millopp där jag kommit i mål och känt mig besviken (tog ut mig själv för mkt i början) så tvivlade jag på min förmåga. Gårdagens lopp, känsla och resultat, behövde jag för att stärka min tilltro till mig själv som löpare. Nu vet jag vad jag kan. Jag vet att jag är stark. Jag vet att det går bäst när jag springer jämnt. Och jag tror att jag har mer att ge.

Hässelbyloppet blir årets sista millopp, då ska jag se om jag kan förbättra mig ytterligare, för det tror jag att jag kan.

Utveckling sedan förra året (blev bara 1 millopp i och med långvarig skada): 1 minuts förbättring. Från 40:57 minuter till 39:54 minuter (än så länge)

Annonser