Etiketter

, , , ,

Ett sånt löparår detta har varit för mig.

Jag gjorde mig själv förbluffad när jag inledde säsongen med Prag Halvmarathon och persade med 2 minuter och klarade den magiska gränsen 1:30 på halvmarathon redan i mars. Jag fick direkt sätta högre mål för året. Tiden blev 1:29:38 timmar. 

Med nyvunnet förtroende tog jag mig an 10 km med övertygelse om att sub 40 var en enkel sak. Så var det icke och jag insåg att mitt problem är att jag inte har förmågan att pusha mig själv när det är jobbigt och tungt. Vilket det framför allt är när man springer 10 km, springer själv halva loppet och dessutom ska ta sig upp för en jobbig backe (Kvarnloppet). Jag insåg dessutom att jag inte har så många växlar i min löpning. Det är ett tempo som funkar. Jag behöver bli snabbare och pusha mig själv.

Sedan blev det på nytt en halvmara i form av Kungsholmen Runt. Blott 6 veckor emellan men jag hoppades ändå putsa på perset då jag haft lite mer att ge efter Prag. Efter Kungsholmen Runt löd mitt nya rekord sub 1:29 men inte hade jag några mer krafter inte. Det var en enda pina och minnet av illamåendet och magkrampandet efteråt kommer länge finnas kvar i tankarna.

Så var det dags för Stockholm Marathon, årets stora mål och mitt andra marathon ever, 2 år efter det första. Pers skulle det bli men frågan bara hur mycket. 18 minuters pers blev det och jag spurtade in över mållinjen 5 sekunder efter 3:10 timmar. En hedersvärd 58e plats ändå. Kallt, blåsigt och jävligt men loppet gav ändå blodad tand – jag kan ge mer, jag kan springa snabbare.

Mitt första banlopp på 10.000 meter i form av 25 varv på Stockholm Stadion var två veckor senare. Ingen höjdare alls och jag var riktigt besviken. Men nån gång ska vara den första och nästa år kommer jag ha betydligt bättre taktik för att springa på bana. Låg motivation och onda hälar gjorde inte saken bättre.

I samband med detta fick jag mig ett träningsprogram via IF Linnéas nya spetslöparcoach, en grupp dit jag kvalat in där det satsas lite ytterligare på snabba löpare. Superkul!

Efter sommaren och många korta snabba intervaller var det dags att testa formen på 5 km. Det blev vinst för IF Linnéas damlag där samtliga sprang under 20 minuter. En häftig känsla att ha en cykel framför mig hela rundan som ropar ”håll höger, snabb löpare kommer, första dam”. Det gav lite extra energi. Bellmanstafetten IF Linnéa damer Linn Norrbäck

Äntligen gick det vägen på milen. Sub 40 med några få sekunder tillgodo lyckades jag med på Hälsoloppet vilket var ett helt perfekt lopp. Äntligen är jag officiellt snabb.

Sista halvmaran för året i Köpenhamn och jag räknade benhårt med pers efter min nya framgång på milen (som jag tackar min nya coach och träningsprogram väldigt mycket för). Perset blev bättre än väntat med strax över 1 minut och jag landade på tiden 1:27:37 timmar. Ett perfekt avslut på halvmaraåret. Och ja, jag blev direkt sugen på att nästa lopp springa sub 1:27. Såklart.

Hässelbyloppet 10 km kändes lite sådär lagom onödigt. Jag hade ju redan klarat årets mål och tänk om jag inte skulle landa sub 40 igen. Det skulle var psykiskt jobbigt. Men jag behövde icke frukta ty det gick ännu snabbare! Jag disponerade loppet ännu bättre! 39:33 minuter och ett rejält pers ändå. Jag får tacka min klubbkompis som jag hade sällskap med (vi sprang om varandra om vartannat) sista kilometrarna och som jäklades med att spurta om mig vid 9e kilometern och säga ”Kom igen nu, se det som en sista intervall”. Vad sjuttsingen, en intervall efter 9 tuffa kilometrar? Men jag är inte den som är den. Tävlingshornen växte ut och jag sprang efter henne allt jag kunde och sprang min hittills snabbaste kilometer någonsin.

Le grand finale – Frankfurt Marathon där min förhoppning var att springa sub 3:05:00 för att garantera att jag får springa SM nästa år. Det kändes som ett mål över min kapacitet. Men tji fick jag. Kroppen var riktigt sugen på marathon och det var så lätt så lätt så lätt och jag sprang i mål på 3:03:16 timmar med tårar i ögonen av glädje för all träning, allt slit i alla månader har gett resultat, och tårarna bröt ut ännu mer när jag träffade mitt eviga support efter loppet, maken.  IMG_0734

IMG_0722

Nästa år springer jag SM både på marathon och halvmarathon vilket har känts som ett ouppnåeligt mål och känns så stort för mig. Huvudsaken är inte att vinna, huvudsaken är att vara med (säger hon som kommer komma sist). Med det sagt så är jag nu rankad som Sveriges 32:a bästa marathonlöperska 2015. Inte illa pinkat tycker jag.

Slutsats
10 km
1:24 minuts förbättring på milen jämfört med 2014. (Skadeår)
1:03 minuts förbättring under 2015.

Halvmarathon
3:53 minuters förbättring på 21.1 km jämfört med 2014. (Skadeåret)
2:02 minuters förbättring under 2015.

Marathon
25:09 minuters förbättring jämfört med 2013 (Sprang ej 2014)
6:49 minuters förbättring under 2015.

Annonser