Etiketter

, , , , , ,

Förra söndagen, den 25 oktober sprang jag Frankfurt Marathon. Mitt andra marathon i år, och mitt tredje någonsin. Målet var att springa på 3:05 timmar, men huvudsaken var att jag 1) kom under 3:08, 2) under 3:06. Klarade jag 1) skulle jag nämligen kvala till marathon-SM 2016. Klarade jag 2) skulle jag greja detsamma för halvmarathon.

Ingenting kändes dock självklart och innerst inne så visste jag att jag skulle vara nöjd bara jag tog mig i mål under 3:30, för jag känner fortfarande en stor respekt för distansen och tar inget för givet. Magen kan strula, någon muskel kan krampa eller någon led värka. Dessutom var jag osäker på om jag alls var tränad för att klara av 3:05 timmar. Det hade varit stressigt på jobbet under hösten, en halvmara och ett millopp prioriterades istället för ett par långpass och dessutom har jag mina hälar som ömmar. Slemsäcksinflammation på den ena och begynnande hälseneinflammation på den andra (tilläggas kan dock att 60 tåhävningar per dag fördelat på två tillfällen gör hälarna vansinnigt mycket bättre!)

Hur som helst. Vi (jag och maken, a.k.a. Team Norrbäck) bodde på gångavstånd till start/mål och mässområde (som är på ett och samma ställe) och allt var supersmidigt. Mässan var toppen och hade väldigt mycket bra att erbjuda, enkelt att hämta ut nummerlapp etc. På startdagen flöt allt också på bra. Gick till min startfålla ca 20-30minuter före start och det var ingen trängsel alls och lätt att hitta. Lite fräschare sådär före loppet…FullSizeRender (24)

Loppet börjar
När startskottet gick räknade jag med att det skulle ta en stund innan jag passerade startlinjen och jag räknade också med lite trängsel i början. Det jag inte räknade med var att det skulle vara trångt i flera kilometrar i början. Det blev ömsom ruscher ömsom snigelfart och tempot varierade därefter. Jag försökte att inte drabbas av panik av att den ena kilometern gick på 4:02 och nästa på 4:20. Däremot så var tanken på 3:05 timmar som sluttid bortblåst redan från tredje kilometern. Inte för att jag trodde att det var ouppnåeligt utan tvärtom. Mitt nya mål var 3:03:43. Jag vet inte vad jag fick detta ifrån och det har aldrig tidigare funnits i mina tankar att jag skulle springa så snabbt, men nu var det det enda jag kunde tänka på och det enda jag fokuserade på genom hela loppet.

Framåt 10 km kände jag att jag började hitta ett bra tempo. Däremot kändes det vansinnigt lätt. För lätt. Samtidigt så är det ju dumt att öka för mycket på farten och sedan gå in i väggen och plåga sig igenom resten av loppet, det är ingen höjdare för sinnet eller för inställningen till kommande marathon, så jag fortsatte glatt i tempot med lätt känsla utan att öka.

Jag skymtar en svenska med Örebro-linne och kommer sakteligen ikapp henne. Utomlands blir jag tjenis med vilken svensk som helst, hemma är det mest rivalitet. Jag frågar vad hon siktar på och hon säger sub 3. Jag tror att vi båda får lite panik när jag säger 3:05. Hon med rädsla av att hon springer för långsamt, jag med rädsla av att jag kommer gå in i väggen av ett för högt tempo initialt. Jag låter henne springa iväg och saktar ner något.

Vid 15 km möter jag maken för första gången och jag får byta min vätskeflaska (ja, jag springer fortfarande med vätskebälte men har dock minskat till 1 istället för 2 en-deciliters flaskor). Jag hade gjort missen att inte berätta för maken att jag hade fyllt ett par flaskor med resorbsport som jag ville ha i senare delen av loppet. Alltså fick jag resorbsport redan nu vilket kroppen inte alls törstade efter. Som tur var cyklade maken som en dåre genom stan på hyrcykeln och vid 19 km kunde jag ropa efter en ny flaska och fick med mig lite vatten på resan.

Tanken var att hålla ett högre jämnt tempo under första halvan av loppet för att sedan kunna unna mig ett tempo 5s långsammare per km än vad jag hade tänkt snitta under hela loppet. Jag visste också att det var nu det tuffa skulle börja. Maken fick en paus och först vid 32 km skulle han skymtas igen. 13 km på egen hand utan peppning på vägen alltså.

Tempot däremot, ja men det kändes lätt. Även efter den första halvmaran. Vattnet börjar dock ta slut och jag behöver dessutom lite pepp. Många barn står längst med kanten på banan med utsträckta händer och hoppas på en high-five. Ingen high-five:ar dem av de löpare jag har framför mig. När jag passerar kostar jag mig på att vika av någon meter utåt sidan för att ge dem en high-five vilket gör dem glada, det ger mig en distraktion och föräldrarna blir så tacksamma att de snabbt kollar av namnet på min nummerlapp och hejar på mig lite extra. En win-win situation. Jag får energi av peppen och kan fortsätta. Samma procedur upprepar jag så fort jag får chansen. Samma effekt varje gång.

Jag tar mig förbi den snabba Hässelbylöparen Karin Arthursson vilket känns skönt mentalt. Får en extra påhejning av en kille från Studenternas FK när jag passerar honom. Heja mig!

Strupen suktar efter vatten och jag gör det jag avskyr att göra. Jag får ta vatten ur mugg. Jag kan inte göra detta springande utan unnar mig att stanna in, gå och dricka vatten. På pigga ben kan jag sedan spurta ikapp de förlorade sekunderna. Denna procedur gör jag två gånger.

Jag närmar mig tre mil och tempot håller jag i, men jag börjar tappa suget lite. Maken står vid 32 km och ropar de invanda orden ”du ser stark ut”, men denna gång så kände jag att det dessutom var sant. Jag var fortfarande stark och fortfarande pigg. Inte ett dugg plågad. Äntligen fick jag nytt vatten och min sista gel.

Efter detta börjar dock den mentala kampen. Jag ligger så pass bra till att jag vet att jag kommer slå personbästa, jag vet att jag kommer kvala till SM i marathon och jag är övertygad om att jag kommer springa så pass snabbt att jag dessutom grejar den tuffare kvalgränsen till SM i halvmarathon. I takt med att insikten växer sig fast så minskar också min motivation. Jag har fan sprungit i över 2 timmar och nu börjar det blir utdraget. Jag vet att maken återigen väntas vid 36 km och jag siktar in mig på detta. Jag ser honom dessutom vid 34 km vilket ger en extra kick när han vinkar till mig. Vid 36 km får jag återigen byta flaska till nytt vatten och nu är det ju i princip ingenting kvar av detta lopp.

Jag springer jämsides en kille, han pekar på sin klocka och säger något om 3:02:34, han upprepar flera gånger att jag ska hänga på honom i hans tempo. Varför tänker jag? Och drar ifrån honom.

Varenda kilometer sedan 34 km känns som ett marathon i sig. Jag vet att sub 3 är omöjligt att nå och därför inte eftersträvansvärt, men någonstans så känner jag också att jag är så sjukt nöjd bara jag kommer på 3:03:xx men mitt tempo visar snarare att det är 3:02:xx jag skulle sluta på och därför så kunde jag inte sporra mig själv till att trycka på, jag hade redan överträffat mina förväntningar. Good enough. Det är segt, kringelkrokigt och den 40e kilometern är över kullersten.

Någonstans här ser jag också Örebro-tjejen som skulle under 3 timmar. Hon blir mitt närmsta delmål och någonstans efter 40 km springer jag förbi henne och hon kommer inte om. En annan tjej som har sprungit om, förbi, bakom och vid min sida i några kilometer passerar jag här också för sista gången. Hon orkar inte hålla i. Jag närmar mig mål och börjar öka farten, för visst har jag mer krafter att ge. Det är bara huvudet som inte är med mig. Redan utanför mässentrén börjar jag spurta och plockar man efter man. Jag börjar le och kan inte sluta, det är nog första gången jag ler när jag spurtar i mål, utan ett plågat ansiktsuttryck.IMG_0736

Jag spurtar hela vägen in längs med röda mattan, ler från öra till öra när jag ser tiden ticka på 3:03:xx och stannar en sekund efter att jag passerat mållinjen. Jag gjorde det! Jag är fy fasiken fenomenal! Jag krossade mitt personbästa och jag har därmed kvalat till SM i både halvmarathon och marathon. Och jag gjorde det med ”lätthet” (ja, det är ändå ett marathon).

Jag hulkar och tårarna rinner. Flera månaders träning, disciplin och uppoffringar och det stora målet som jag har haft med min marathonsatsning med SM-kvalet är avklarat. Jag hoppas innerligt på att se maken någonstans i publiken men förgäves, jag skyndar ut på stela ben och med stela vader för att möta upp honom, min hjälte och mitt eviga stöd i allt vad jag tar mig för.

Tårarna rinner flera gånger om innan jag möter upp honom. Jag har aldrig tidigare gråtit glädjetårar, men det är mäktigt den dagen man når ett mål som man så länge eftersträvat, ett bevis både för kroppens och knoppens kapacitet. Dessutom gjorde jag det med bravur. Efter detta lopp är jag nu rankad som 32a bästa svenska dam på marathon 2015, något jag är mycket stolt över!IMG_0726

Annonser