Top of the line: Rumpräddare och garmin foreunner 920xt

Etiketter

löparaccessoarer, löpartips

Jag vill verkligen slå ett slag för 2 saker från gårdagen som hjälpte mig oerhört och som imponerade på mig.

Innan årsskiftet fick jag ett helt kit med grejer från svenska Medevi Pro Salus, ett Motalabaserat företag som arbetar med ekologisk hudvård och ekologiska sportprodukter. Hudvårdsprodukterna blev snabbt en favorit och de har jag beställt på nytt på egen hand. De har riktat in sig mycket på långdistansprodukter, och är nog mest kända i Vätternrundan-sammanhang för sin ”rumpräddare”. En ringblomsalva som håller alla skavsår borta.

Denna ringblomsalva fick jag både naturell, med tea tree-olja och i form av ett stift som är lätt att packa med och lätt att smörja in när man är på språng.

Jag har testat lite inför tidigare halvmaror men störst problem brukar uppstå på ännu längre distanser. Minns att jag 2013 smörjde mig frenetiskt med vaselin på insida lår, vid ljumskar och i armhålorna men tji fick jag för skavsår fick jag ändå. Jag trodde att det hörde till. Att det inte fanns ett bot i världen för detta.

Men så igår så blev jag mäkta imponerad. Trots att jag var genomblöt in på bara huden runt 3 mil in i loppet och kläderna med lätthet gick att vrida ur så stod ringblomsalvan pall för detta. Jag kom i mål och kunde ta en varm dusch utan risk för att det skulle svida någonstans. Salvan höll skavsåren borta och jag är imponerad!

Jag testade däremot mitt pulsband till min nya gps-klocka för första gången till gårdagens marathon (aldrig testa nya saker till tävling..) och hade jag vetat på förhand att jag skulle få ett illrött skärsårsliknande skavsår där pulsbandskanten satt hade jag smörjt mig där också. Däremot så gick det att stryka på ett lager ringblomsalva på det skavda området och smärtan försvann. Och det går att duscha med. Och fettet bidrar till läkning.

Jag är så nöjd med denna salva och skulle be alla jag känner att kasta vaselinet åt sidan och göra plats för Medevi ProSalus ringblomsalva i badrumsskåpet istället. 

Det andra som jag vill slå ett slag för är min nya gps-klocka Garmin Forerunner 920xt. Wow. Bara wow. Den är dyr som skam, 4800 kr inklusive pulsband (Runners store har haft erbjudande nu under veckan för 4300 kr inför marathon – kika om erbjudandet fortfarande kvarstår). Men värd varenda krona.

Den har betydligt bättre precision än min tidigare garmin och de första 5 km klockade den klockrent på sekunden, på centimetern på de olika km-markeringarna. I slutänden på alla de 42195 metrarna så visade klockan 42530 meter. 300 meters skillnad på 4.2 mil är inte illa pinkat tycker jag. Min förra garmin kunde gärna visa 130 meters skillnad redan på 1 mil.

Klockan visade dessutom att jag tog mig genom loppet med 181 steg per minut vilket är så gott som perfekt (180 steg per minut är riktmåttet). Kanske också därför jag uppskattar den lite extra. Den bedömde min återhämtningstid till 68 timmar (japp, återhämtningsrådgivare är den också). Det är en multisportklocka för simning och cykling också, men man kan även lägga till fler aktivitetsprofiler. Den är smart på så många sätt och efteråt kan jag sitta och analysera data i oändlighet. VO2-max, höjd, mitt rörelsemönster, titta på banan jag sprungit. Jag kan lägga in egna intervallrundor, springa med en ”virtual partner” och mycket mer. Den är dessutom lätt att förstå vilket jag hyllar, som känner mig smått tekniskt frånvänd. Den sitter som gjutet på handleden, är lättare än min tidigare och har fortfarande plats för 4 fält i displayen (som givetvis är högst valbara) vilket jag verkligen vill ha för att samtidigt kunna se tid, distans, medeltempo per kilometer (varvtempo) och momentantempo (tempo).

Stockholm Marathon: 3:10:05 timmar och 60:e plats!!

Etiketter

familj, löpning, marathon, tävling, vänner

En sådan dag och ett sådant lopp. Så många vinster jag bär med mig från dagens Stockholm Marathon. 

Vädret blev värre än vad jag hade väntat mig. Det började regna tungt rätt tidigt i loppet och många sträckor var i kraftig motvind där det inte hjälpte vilken rygg eller sida man försökte gömma sig på – vinden var stark och motarbetade ändå. Det kändes inte som att det var medvind alls, men rimligtvis bör det ha varit det någon gång.

Jag var så osäker inför Stockholm Marathon på grund av diagnosen och statusen på mina underben, benhinneödem och dessutom rejält tighta muskler som löper längs med insidan på skenbenen så att det smärtar ordentligt. Av dessa problem kände jag inte någonting alls. Inte nu efteråt heller. Att inte känna någonting är nog den bästa känslan av dem alla. Att kunna springa ett marathon på asfalt utan smärta är ett gott tecken.

Med det sagt så är kroppen ändå sliten, men mer normalt sliten. Tack och lov är jag inte alls så sliten som jag var efter mitt lopp 2013. Då kunde jag verkligen inte gå efteråt. Benen är stela och mjölksyran nära om jag böjer benen för mycket men det är också från träningsvärk i vader, lår och rumpa. Träningsvärk i rumpan är för mig ett gott tecken, det betyder att jag lyckats aktivera skinkorna och undvika att falla i höften, att falla in med knäna eller göra andra tokigheter som leder till skador. Jag har sprungit jäkligt bra. Och rätt snyggt enligt de bilder jag sett (de jag inte sett kan jag därmed vara utan, en halv sanning är också en sanning!). 

Övriga sviter från dagens lopp är en saftig blodblåsa som kom redan vid 10 km och som jag fick tampas med under loppet. Mina tidigare blånaglar har liksom fått ny kraft och pulserar fint nu efteråt och smärtar.

Under loppet kände jag inte av kylan men efter lite linkande genom målområdet så blev jag rejält nedkyld. Fingrarna var stelfrusna och läpparna blev blå och jag skakade och hackade tänder. Pappa fick hjälpa mig så att jag fick av mig de genomblöta kläderna och på med nya torra (som snabbt blev blöta). Men efter en varm dusch var allt som bortblåst!

Resultatet då? Jo, jag sprang i mål på 3:10:05!! Ett nytt personbästa med över 18 minuter. Det blev dessutom en 60:e placering av alla damer vilket placerar mig någonstans närmre topp 1 procent av damerna. Jag siktade på 3:10, gick ut i snabbare fart och lyckades alltså pricka min tid klockrent. Jag kunde till och med kosta på mig en spurt in i mål.

Jag hade verkligen inte kunnat gjort det här utan vänner och familj som var med mig runt banan och langade vätska och gel, godis och dextrosol till mig. Tack vare deras support kunde jag fokusera på att springa och fick i mig energi och vätska vid rätt tidpunkter för att slippa väggen, slippa kramper och kunna hålla ett bra tempo genom hela loppet. All träning och förberedelser i all ära men energi- och vätskeintag ska också klaffa på den stora marathon-dagen. 

Resten av kvällen ska jag bara njuta. Och stretcha.

3 timmar till start i Stockholm Marathon!

Etiketter

familj, långdistans, löparaccessoarer, löpning, marathon, uppladdning, utmaning, vänner

Kläderna är framlagda, ipoden är laddad med ny spellista, min nya gps-klocka (köpt i torsdags) kan jag förhoppningsvis tillräcklig mycket om för att den ska hjälpa mig igenom Stockholm marathon, vätskeflaskor utdelade till vänner och familj, nummerlappen fäst på tröjan och chipet fäst på vänster sko. Jag lyckades somna utan problem och har sovit riktigt bra hela natten dessutom.

Ett eget tidsarmband har jag gjort för att hålla koll på vad varje passerad kilometer bör ge i sluttid. Gainomax är inköpt till att inta efter loppet. 

Vader och musklerna runt skenbenen är insmorda med Sportprep Arnica från Medevisalvan för ökad cirkulation och nu fattas bara ljumskar och armhålor som ska smörjas med ringblomsalva från Medevisalvan. I och med att regn väntas smörjer jag även in underbenen med vanlig arnicasalva som ska isolera från kyla och förebygga kramp. Har inte testat alla samtidigt på detta sätt förut men det är det här de är till för. Hoppas på att det funkar!

En liten uppladdning med rödbetsjuice gick jag på när jag var på marathon-mässan och sista shoten ska intas om någon timma. Även placebo sägs ju ha en effekt..

Nu är det bara att hoppas på att tempot känns behagligt rakt igenom loppet, att regnet inte kyler utan enbart svalkar och att kroppen håller! Taggad (och väldigt nervös) inför mitt andra Stockholm Marathon med den väldigt respektabla distansen 42195 meter.

Pepp pepp!

Sponsrad och påhejad av Lululemon inför Stockholm Marathon

För några veckor sedan blev jag kontaktad av Lululemon. Ett hett eftertraktat kanadensiskt träningsklädmärke som äntligen öppnat upp ett showroom på Östermalm.

De har valt att sponsra fem stycken löpare med komplett outfit inför Stockholm Marathon. Jag är en av de löparna. De är dessutom måna om att vi är redo för utmaningen, som ett marathon innebär, på flera sätt. Inför loppet så har de arrangerat yoga för oss och imorgon kväll så är det föreläsning med psykologen Cecilia Duberg om de mentala förberedelserna inför loppet. Här kan ni läsa mer om evenemanget (alla är välkomna).

De kommer att finnas längs med banan för att agera vår egna personliga hejaklack och sprida pepp och glädje även till andra skulle jag tro.

Torsdagen efter loppet så är det marathon-aw. Håll utkik på deras facebooksida om mer info om detta. Varje torsdag arrangerar de gratis löpträning med utgångspunkt från deras showroom på Riddargatan 20 och varje lördag kl. 11:00 är det gratis yoga (först till kvarn). Jag tycker att det är ett riktigt fint sätt att sprida sitt budskap på.

Lululemon menar nämligen att de inte bara säljer träningskläder. De säljer livsstilen. Kläderna är utformade för yoga, löpning och andra specifika sporter och kläderna är anpassade just för dessa syften.

Det här är inget sponsrat inlägg. Lululemon har inte bett om någonting i gengäld för kläderna, eller för att de anordnar hejaklack på lördag, eller för att de langar vätska och gel till mig, eller för att de erbjudit sig att ta hand om mina kläder och värdesaker under loppet. Just av dessa anledningar väljer jag att skriva ett inlägg. För det är så jäkla uppskattat och genuint. Och jag gillar kläderna som bara den. Mjuka material, funktionella plagg, vackra färger och coola mönster (och kläderna jag har på mig finns i fler färger och mönster!).

Det som jag fick:

• Ascool jacka med riktigt smart luva med liten skärm som kan gömmas i kragen som är rätt hög (och då blir det en tjock och vindtät krage). Har 2 fickor + 1 extra ficka i ena fickan för nycklar. Hela jackan kan dessutom pulas ihop i fickan för smidig förvaring.
• Långärmad jättemjuk och skön tröja som kan dras över handlederna, hål för tummarna.
• Mjuka tighta shorts med hög midja som inte sitter åt för att undvika skav.
• Funktionella strumpor med förstärkning i hälkappan
• Funktionella trosor utan sömmar
• Assmart sport-bh (min favorit!) med inlägg för extrastöd + 3 sjukt bra fickor över bröstet för mobil, gel, ipod, nycklar och vad man än vill ha.
• Pannband

Jackan har bara vikt sig baktill, den är rak och är längre bak än fram. 

Det enda som jag kommer ha på mig under loppet från Lululemon är sport-bh:n och trosorna. Även detta är ok för dem, de är måna om att jag är bekväm och fokuserad på mitt marathon – de vill bara underlätta vägen dit och till mål för mig. Kläderna kommer däremot gladeligen användas om och om och om igen.

Här kan ni kika på Lululemons kläder. 

Löparcommunity

Etiketter

if linnéa, löpning, tävling, vänner

Jag vill avsluta dagen på topp genom att fokusera de positiva sakerna med dagen.

Det jag verkligen uppskattade med kvällens lopp var stämningen. Det var ett lagom stort lopp med många välkända ansikten. Ju fler lopp jag springer desto fler kända ansikten vilket jag tycker är trevligt.

Dessutom träffade jag på både bloggläsare och personer som jag löpcoachat – både på SATS men också företag. Och jag tycker att det är så himla trevligt att få småprata!! Även om jag var missnöjd för egen del ikväll så kan jag ändå glädjas åt andras framgångar.

Oavsett tid och nivå så älskar jag att se ögonen lysa på löpare som uppnått nya mål, klarat nya tider och överträffat sin trodda kapacitet. Att få höra om lyckan av att ha börjat springa, att ha kommit tillbaka från en skada, att ha klarat en viss tid – det är en känsla som alla på plats kan dela. Det är en känsla jag kan relatera till och det gör mig alldeles varm inombords av glädje att alla dessa människor vågar. Att alla vågar utmana och testa sina egna gränser.

Det är dessutom alldeles fantastiskt att man delar med sig av detta till andra. Det är ren och skär stolthet som visas upp och det är i få sammanhang som svenskar är duktiga på att vara stolta tycker jag.

Löpningen för människor närmre varandra. Den enda konkurrenten är ditt forna jag och det tror jag skapar öppenhet gentemot andra. Det är lättare att glädjas med andra. Det är en gemensam passion och delad glädje.

Jag hade därför svårt att slita mig från loppet ikväll. Djurgården badade i solsken och pustande och stånkande blandades med svett och glada tillrop. Jag snackade med klubbkompisar och gladdes åt mina kvinnliga medlöpare som också är med i IF Linnéas spetslöpargrupp och som presterade nya topptider – och hamnade på prisplats dessutom. Jag kände mig stärkt av deras glädje och deras resultat. 

Missnöje, besvikelse och ångest

Etiketter

löparskador, löpning, maratonträning, tävling, tävlingsberättelse

Jag sitter i soffan med mat i magen och försöker intala mig själv att jag inte kan prestera på topp alla gånger. Jag försöker dividera med mig själv om jag är smart eller naiv, modig eller puckad men allt blandas med en känsla av besvikelse och missnöje.

Ikväll gick Milspåret ute på Djurgården. Årets fjärde lopp. Årets andra millopp för min del.

Det har varit blandade känslor inför detta lopp. En skön känsla har varit att känna att prestationskraven sänks i takt med att jag springer alltfler lopp. Varje enskild tävling blir därför inte lika viktig för mig. Jag inser att tävlingserfarenhet också skänker mig ett lugn och jag har sett fram emot dagens lopp som ett jäkla bra träningspass istället för att låta årets mål vila på detta lopp. Fast jag har sett fram emot att persa, det kan jag erkänna. Det var jag övertygad om att jag skulle göra med tanke på att Kvarnloppet kändes så jäkla segt. 

Känslorna har också varit likt de jag beskrev inför Kungsholmen Runt – jag vet inte hur kroppen kommer att reagera. Min stora oro har inte varit min inflammerade häl denna gång och inte heller magkrampet jag lyckats dra på mig (djup andning verkar vara nyckeln för att lösa det problemet). Istället har oron gått till mina skenben.

2 dagar efter Kungsholmen Runt för två veckor sedan coachade jag nämligen två grupper inom loppet av en dag. Jag tycker själv att det är dumt, det är för tidigt efter en sådan urladdning. Under första passet fick jag väldigt ont i vänster skenben (precis som förra året!). Jag försökte vicka bort pass 2 men utan att lyckas. Mot slutet av det passet haltade jag av smärta. Det gjorde så fruktansvärt jäkla ont i vänster skenben och tårarna var nära. Det är kört tänkte jag.

En inbokad läkartid och magnetröntgen ordnades till dess att jag kom hem från New York. Att promenera där var problemfritt trots många mil. Att springa fungerade inte.

Denna vecka har det känts bra. Men magnetröntgen visade på benhinneödem. Med olika bud om denna innebörd så har jag idag varit nojig. Kroppen sa att det var okej att springa. En naprapat sa att det var puckat. En läkare sa att det borde vara okej men svårt för honom att avgöra.

Jag startade Milspåret med tanken att jag bryter vid första smärtan. Kilometer 1 passerades på 3:54. Kilometer 2 var faktiskt backig! Den passerades på 08:16! Tappade mycket tid med andra ord. Kilometer 3 passerades på 11:51 och återigen låg jag i fas för sub 40. Här någonstans började jag få känningar för håll. Kilometer 4 passerades på 15:56 minuter och efter detta fick jag håll. Kilometer 5 passerades på 20:03 minuter. Fullt möjligt att med samma tempo som varv 1 och spurt på slutet att klara sub 40 (Milspåret är tvåvarvsbana).

Men jag bröt. Jag stannade efter 5 km för att mota bort krampet. Utan smärta i benen. Men tänkte att äsch, är det värt att riskera marathon? Nej, absolut inte. Problemet är att jag vet inte om det hade inneburit en risk för stockholm marathon att fullfölja dagens lopp. Kanske hade jag kunnat fortsätta och även prestera väl på marathon nästa vecka. Kanske kommer jag ändå inte kunna fullfölja marathon trots att jag bröt. Jag kan spekulera i en evighet. Där och då i 30 sekunder kändes det som rätt beslut.

Efter 1 minut började jag ångra mig. Men då kände jag att det var för sent. Efter 2 minuter bannade jag mig själv. Jag vet att jag gav upp. Jag vet att jag har så jäkla svårt för att pressa mig på 10 km. I tankarna malde från start möjligheten att bryta vid 5 km när start- och målområde passerades. 10 km är det jobbigaste distansen. Hela tiden med känslan av att ligga nära mjölksyratröskeln. Det är psykiskt jobbigt och jag skulle behöva någon som drar mig hela tiden. Jag mötte en linnéit vid 4 km som menade på att vi kunde slå följe. Men jag sprang ifrån honom så det hjälpte mig inget.

När löpare efter löpare passerade mållinjen ångrade jag mig desto mer. Dessutom hade jag hamnat topp 6 och fått pris – garanterat. 6:e dam sprang in på 41:20 minuter och det vet jag att jag klarat, även med värsta sortens kramp och smärta i underbenen. Besvikelsen blir desto större.

Här sitter jag alltså och är missnöjd. Jag vet inte om jag var smart och klok som fick ett kvalitativt träningspass på 5 km och bröt för att fortsätta marathonsatsningen, eller om jag var puckad som startade, naiv att tro att jag hade grejat ett nytt pers och prisplats.

En sak är säker. Jag är besviken på mig själv och ångrar att jag bröt. Vad framtiden innebär kan jag ändå inte spekulera i men skenbenen mår prima just nu men jäklar vad tårarna kommer spruta om jag inte kan fullfölja min marathonsatsning.

Tävlingsberättelse Kungsholmen Runt 21.1km – tufft och maxat på 1:28:44

Etiketter

löpning, tävling, tävlingsberättelse

Efter Kungsholmen Runt lördagen den 9 maj var det bara 1 sak som gällde för mig: jobba jobba jobba. Efter några intensiva dygn med jobb åkte maken och jag till New York på välbehövlig semester och därför har det dröjt tills nu att skriva tävlingsberättelsen.

Inför Kungsholmen Runt lyste tävlingsnerverna med sin frånvaro. Istället var jag orolig för 1) om magen skulle börja krampa såsom den gjort under Kvarnloppet och Prag Halvmarathon 2) om min onda häl skulle hämma mig 3) om mina skenben som precis börjat ömma igen, likt känslan av stressreaktion som jag hade förra året, skulle blossa ut och göra mig tvungen att bryta loppet 4) om den tyngre skorna som jag precis bytt till skulle kännas som heffaklumpar på fötterna eller; 5) om mina blånaglar som jag glömt göra hål i skulle smärta tillräckligt för att jag skulle bryta.

Jag hade mina orosmoln som dämpade tävlingsnerverna. Suget fanns inte där på samma sätt. Förrän precis innan start.

Jag var på plats denna soliga dag redan 1:20 timmar före start för att strosa, lokalisera mig på plats, hinna med ett extra toabesök och värma upp i god tid. Som uppvärmning blev det ca 4 km inklusive lite löpskolning och stegringslopp och detta började jag med ca 40 minuter före start. Lite tight men tillräckligt för att dessutom hinna med toabesök, lyckokyss av maken och lite pepptalk med klubbmedlemmarna (genom att klassiskt nedvärdera den egna förmågan) inför start.

Km 1-3: Startskottet går och alla rusar iväg. Likaså jag. Jag bannar mig själv och fokuserar rejält på att dra ner på tempot. Jag lyckas så pass bra att jag springer för långsamt och får öka på tempot igen. Det är trångt och jag har svårt att hitta ett bra tempo och bra flyt, men efter någon kilometer får jag till tempot och flyter på. Vi springer längs med Norr Mälarstrand och jag lyckas hamna på mittlinjen och får parera för vägskyltar och människor. Inte helt lyckat.

Km 3-4: Går längs med Kungsholms strand och här får min GPS-klocka fnatt. Jag följer klockan slaviskt för att hålla koll på mitt tempo för att inte springa för långsamt och jag tycker inte att det är något fel med detta, men denna sträcka som täcks av broar på flera ställen gillade inte klockan. Den visade runt 4:30 min/km vilket är långt från tiden jag ville hålla (runt 4:10 min/km). Jag sprang som en toka för att öka tempot och det kändes som att jag sprang för livet. Ändå påverkades inte klockan. Jag tänkte att det i alla fall är bättre att rusa en stund nu än att tappa värdefulla sekunder så jag rusade på. Maken står vid 4 km och hejar, det ger pepp!

Km 5-6: Efter Kungsholms strand tornar en backe upp sig. Den är seg. Tack och lov får jag pepp i backen av en IF Linnéa-klubbkamrat. Mitt mantra som jag rabblar i huvudet lyder ”Efter varje uppförsbacke kommer nerförsbacke, efter varje uppförsbacke kommer nerförsbacke”. Det funkar. Och det kommer en nerförsbacke. Här pågår dock vägbygge och vägen är rejält smal och gropig. Det är trångt och jag har svårt att ta mig förbi. Irriterande. Det är lite upp och en lång utförslöpa – följt av en sväng i 90 grader. Hallå där, det sänker ju tempot! Även kilometer 6 börjar med en uppförsbacke, på en trottoar. Det är smalt och trångt. Jag rabblar mitt mantra

Km 7-8: Nerför, uppför och ännu mer uppför. Detta hade inte varit fullt så jobbigt om det inte vore för kraftiga svängar i närmre 180 grader. Jäkligt frustrerande. Jag tappar tempo och får jobba desto hårdare. Efter denna pärs möts jag av ett glatt gäng IF Linnéiter som hejar på mig och fotar. Det ger mig lite extra kraft. Utan glasögon såg jag dock kameran alltför sent och missade chansen att se snygg ut på bild. Asviktigt.

Km 9-13: Går lätt! Snart halvvägs, börjar med utförslöpning, kommer ner i Rålambshovsparken där jag får ännu mer pepp från maken, IF Linnéiter och andra löparvänner, hela vägen känns det som. Passerar andra löpare men blir inte omsprungen. Tar rygg på en linnéaklubbkompis och byter några ord. Jag hoppas få draghjälp av henne men strax efter 10 km så ökar jag tempot något och hon hakar inte på. Här är det äntligen glesare med folk och jag ser inte längre så många IF Linnéiter som jag sett första halvan av loppet. Det är riktigt peppande att ha en klubbkompis att jaga och springa ihop med!

Km 13-16: Kungsholms strand igen och klockan får fnatt. Här börjar jag dessutom bli riktigt trött. Maken peppar och jag tar mig en gel. Fan fan fan har jag tagit ut mig för mycket första halvan?! Planerat illa?! Pepp igen vid backen vid 15 km och samma mantra maler i huvudet. Den trånga passagen efter backen tar jag lättare denna gång då det inte är så mycket folk. Backen vid 16 km tar rejält på krafterna och jag tvingas sänka tempot. 

Byte av vätskeflaska, väldigt fokuserad.

Km 16-18: Springer relativt själv vilket är mentalt jobbigt och närmar mig de jobbiga 180-graders-knixarna. Maken står redan vid 18 km precis efter backen och det ger mig energi och kanske att jag lyckas få fram ett leende. Snart. I. Mål. Snart. I. Mål. 

Km 19: Utför igen och jag pressar mig. Det är riktigt jäkla tungt men jag har chans att greja sub 1:29. Jag ska greja det. Jag passerar ytterligare löpare och ytterligare någon tjej. Maken cyklar på andra sidan vägen och hejar på mig. Så jäkla bra support! Han vet precis vad jag vill höra. Jag ser stark ut, jag springer snyggt. Jag vet egentligen att allt detta är en ren och skär lögn för jag springer som en kobent gris skulle göra på två ben men det gör inget, det ger mig ändå energi.

Km 20-21.1: Vad fan. Inne i Rålambshovsparken och slutet är nära, ändå tvingas vi runt en jäkla runda inne i parken på väg mot mål. Passerar målet på vänster sida utan att passera mållinjen. Det är knäckande. Men publikstödet är enormt. Blir smått irriterad på några småbarnsmammor som tycker att det är lämpligt att parkera barnvagnarna mitt i banan men jag tar mig snabbt förbi. Jag ökar tempot ju närmre jag kommer 21:a kilometern. Jag ökar ökar ökar. Jag ska in under 1:29. Jag passerar 21 km och banan rundar sig in på gräsmattan mot mål. Jag ökar ökar ökar ökar ökar och spurtar in i målet på tiden 1:28:44 (netto, från startlinjen till mållinjen). Bruttotiden landade på 1:28:50 men i och med att jag startade en bit längre bak så finns inte chansen för mig att rusa iväg och passera startlinjen redan vid startskottet. Nytt personbästa med nästan 1 minut på 6 veckor!!! 

5 meter efter mållinjen: Jag vill helst av att lägga mig ner och spy. Eller svimma. Eller både och. Jag flåsar, mår illa och är så nöjd. Jag kan knappt andas och det snurrar i huvudet, men jag lyckades och jag tog ut mig rejält. Med andra ord ett perfekt lopp. Jag maxade utifrån min potential denna dag. Kroppen är hel. Jag stapplar bort till ett gäng if linnéiter som tar igen sig på marken vid mållinjen. Vi grattar varandra, berättar om tiderna, de jobbiga partierna, känslan mm. Maken ropar på mig från andra sidan staketet och jag stapplar dit för att stjälpa i mig vatten. Möter ytterligare en nöjd if Linnéit. 

Nöjda löpare från IF Linnéa samlas direkt efter mållinjen

20 meter efter mållinjen: Vatten, medalj, banan och bulle (och alkoholfri öl men den skippar jag) plockar jag på mig och möter löpcoach-kollegor, löpare som jag tränar och fler klubbkompisar och alla förenas i lyckoruset av att ha överträffat sina förväntningar och maximerat sin kapacitet.

100 meter efter mållinjen: Jag försöker äta men det går inte. Nu kommer magkrampen. Tack och lov att jag slapp det under loppet. Det går inte att äta utan jag ligger i fosterställning i gräset i solen och kippar efter andan. Men är så nöjd. Med lite vilja och flerfaldigt fler tuggor än vanligtvis så lyckas jag till slut få i mig både bulle och banan och hinka vatten. Springer man halvmarathon på 1:28:44 är det inte mer än rätt att ligga utmattad på gräset efteråt. 
Vi konstaterade skillnaden mellan att springa på 1:28 och på 1:32. Jag i kramp och J lugn som en filbunke och glad som en solstråle. 

Yassointervaller: Formkoll inför Stockholm marathon

Etiketter

intervaller, löpartips, löpning, träning, träningstips

Det är ca 3 veckor kvar till Stockholm Marathon vilket jag ser jättemycket fram emot! Inte minst i och med att jag förra året, 5 veckor före start fick stressreaktion i båda skenbenen och blev ordinerad total löpvila vilket följdes av rehab i 4.5 månader. I år lyssnar jag ännu bättre på kroppen, går till naprapat regelbundet (även om kroppen känns rätt okej) och är bättre på att få in vilodagar i kalendern liksom att träna upp bål, höfter och vader.

Med blott 3 veckor kvar så är det dags att testa formen på riktigt.

I senaste Runners World fanns 3 träningstips för att testa formen inför marathon. Jag är inte sen på att haka på sådant och i tisdags joggade jag därför till Stockholm Stadion för att bränna av Yassointervaller, 10 st x 800 meter med lika lång joggvila (eller 400 m) som själva intervallen. Snittiden det tar i minuter och sekunder för intervallen motsvarar den förväntade tiden på marathon i timmar och minuter (förutsatt att du inte är medeldistanslöpare eller ovan vid långpass).

Det var ett riktigt kul pass och framför allt roligt att springa på bana. Kändes häftigt rent av. Första intervallen gick långsammast, jag kikade på klockan och tyckte att tempot var för fort för att jag skulle orka hela intervallen – larvigt tänkt, det är inte klockan som avgör utan kroppen! Jag var pigg efter första intervallen, för pigg. Sedan vågade jag öka lite.

3:11 minuter
3:05 minuter
3:05 minuter
3:04 minuter
3:03 minuter
3:04 minuter
3:08 minuter
3:04 minuter
3:08 minuter
3:05 minuter

Intervallerna motsvarade tempo på 3:49 minuter/km (3:03) till 3:59 minuter/km (3:11) vilan låg runt 2:55 minuter. Orkade liksom inte vänta längre, men gick desto fortare att jogga 400 meter så joggade runt lite.

Det var grymt kul och snittiden på intervallerna blir 3:057 så ca 3:06 timmar. Jag tar det med en nypa salt men då jag siktar på 3:10 på marathon så kan det ändå ge en fingervisning! 

Detta pass ska jag definitivt testa fler gånger – och då också våga öka tempot!

På lördag tar jag mig an formkoll eller testpass nummer 2 inför marathon och det är att ställa mig på startlinjen till Kungsholmen Runt 21.1 km. Tiden man springer på halvmarathon x 2 + 10 minuter kan motsvara tiden på marathon. Jag hoppas springa snarlikt som i Prag vilket skulle ge en sluttid på ca 1:29 timmar och därmed
1.29×2 + 10 = 3:09 timmar på marathon.

Tisdagens pass var en bra boost för självkänslan inför lördagens halvmara – och för mig är det jätteviktigt att mentalt förbereda mig inför lopp med positivt sinnestillstånd.

Jag kan verkligen rekommendera att springa på bana. Kolla bara så att banorna inte är bokade i förväg! I tisdags var det flera på plats och både Studenterna och Spårvägen kom och sprang. Då gäller det att då och då vrida på huvudet för att se så att ingen vill springa om. Vad är det egentligen för regler för att springa på bana? Är det någon särskild bana man bör hålla sig på?

Tävlingsberättelse Kvarnloppet 10 km

Etiketter

if linnéa, löpning, tävling, tävlingsberättelse

Igår var det tävlingspremiär för mig på 10 km detta år, närmare bestämt på Kvarnloppet i Jakobsberg.

En trevlig halvdagsutflykt ihop med en klubbkompis och hennes familj.

Det blev ett nytt rekord för mig då jag förbättrade min tid med 21 sekunder jämfört med förra årets enda 10 km-lopp. Jag sprang in i mål på 40:36 minuter som 2:a i damklassen. 

Jag är nöjd över att ha sprungit, att ha fått ett bra träningspass och putsat lite på mitt personbästa, men jag trodde att det skulle gå så mycket bättre. Men mer om det i ett annat inlägg!

Tävlingsberättelse: 
3 km uppvärmning + lite tänjning och stegringslopp. Känns okej i kroppen.
Plan: Sträva efter att hålla 3:55 minuter/km rakt igenom för att komma under 40 minuter.

Kilometer 1: När starten går rusar jag iväg med alla andra klubbtröj-bärande personer och inser snabbt att jag får sansa mig för att orka. Klockan visar 3:23 minuter/km och det är på tok för snabbt. Det tar tid att sänka tempot och det dröjer inte länge förrän jag blir passerad av två klubbkompisar. Detta gör mig lite stressad då vi konstaterat innan att jag bör vara snabbast av oss tre. Jag brukar sällan bli stressad i starten men byter här – för första gången någonsin – min strategi och börjar jaga ikapp dem så smått.
Första kilometern går på 3:47 minuter och är flack.

Kilometer 2: Jag kommer ikapp klubbkompisarna och här någonstans tror jag att jag passerar en av dem medan jag håller samma tempo som den andra. Kilometer 2 börjar med en pyttebacke men som ändå känns. Det känns inte särskilt kul faktiskt. Det går snabbt och är redan jobbigt. Jag funderar på hur länge jag kommer att orka hålla detta tempo. Nu har jag i alla fall hittat rätt. Kilometer 2 går på 3:56 minuter.

Kilometer 3: Jag och klubbkompisen håller jämna steg och turas om att dra. Det funkar jättebra. Det är inte trångt alls men ändå en hel del människor. Jag imponeras av alla snabba löpare som springer utan klubbtröjor men gissar att de springer 5 kms-rundan och därför nu har sprungit halva sitt lopp. Kilometer 3 går på 4:01 minuter, men jag vet att jag fortfarande har tid ”till godo” för att springa under 40 minuter. Däremot så börjar detta hopp att sina.

Kilometer 4: När 3 kms-markeringen passerats så uppenbarar sig en lång uppförsbacke. Min klubbkompis slår av på farten rejält. Jag brukar sakta ner men inte så mycket. När hon gör det så blir jag nervös, jag tvivlar ytterligare på min egen förmåga och slår också av på farten rejält, fastän jag går om henne och lämnar henne bakom. Jag har nämligen blivit meddelad före loppets start att det ska komma en backe närmre 4:e km, eller vid 3.8 km för att vara exakt. Denna backe är precis efter 3 km och därför så tänker jag också att det är bra att ta det extra lugnt. Backen suger rejält och jag vill spara kraft till den ”riktiga” backen. Jag börjar här någonstans få lätt håll.

När jag passerat backen med råge och närmar mig 4:e kms-markeringen i nerförsbacke förstår jag att det som jag precis upplevt var själva backen. Och där hade jag hållit igen. Dessutom tappade jag min draghjälp vid denna backe och efter detta så springer jag loppet till stor del själv. Väldigt tråkigt, väldigt tungt och omotiverande. Kilometer 4 går på 4:16 minuter. Här erkänner jag för mig själv att sub 40 är omöjligt.

Kilometer 5: Vips så var den slut i en enda lång skön raksträcka eller kanske smått utför. Den kändes kort och plötsligt har jag närmat mig och sprungit förbi start/mål-området och där viker alla 5 kms-löpare av. Vilket är de allra flesta. 5 km passerar jag på 19:56 minuter enligt min klocka, men då gps:en (eller banan) inte helt överensstämmer så passerar jag den fysiska 5 kms-markeringen vid 20:11 minuter, vilket även det är personbästa skulle jag tro (springer inte 5 km så ofta). 

Kilometer 6: Framför mig har jag två löpare. Båda tydligen klubblösa. De ser ut att småjogga men ändå så närmar jag mig inte dem trots att jag kämpar. Varvet har passerats och nu vet jag vad som väntar. Jag vill komma ikapp dem och denna kilometer var relativt flack. Det blåser dock en hel del. Enligt väderleks-appen på telefonen 6 m/s men det känns som betydligt mer. Kilometer 6 går på 3:58 minuter.

Kilometer 7: Börjar återigen med liten backe. Blåsten känns desto mer. Här så har den ena småjoggande löparen framför mig lämnat banan. Tydligen var detta hennes nedjogg efter hennes 5 kms-lopp. Jag närmar mig den andra löparen och går om. Börjar få ont i magen och söker febrilt med blicken efter en pinne eller sten att krama om under min färd mot mål. Jag har svårt att hålla uppe tempot och motivationen. Banan känns tom och publikstödet obefintligt. Kilometer 7 går på 4:06 minuter.

Kilometer 8: Samma smärta som under Prag Halvmarathon för en månad sedan uppstår från en smygande värk till full kraft. Det känns som att magen ska explodera samtidigt som den krampar. Exakt liknande känsla, exakt samma ställe. Det blir svårt att andas för att för varje steg, varje liten rörelse inklusive andningen så krampar det i magen samtidigt som det känns som att något organ i magen ska explodera. Jag grinar illa men fortsätter. I Prag gick ju smärtan över. Jag försöker ta djupa andetag och kan ändå fortsätta springa. Tempot sjunker och framför allt sinar motivationen där jag springer helt själv utan att se klungan framför. Det som motiverar är tanken på att jag kan vara första dam. Kilometer 8 går på 4:02 minuter.

Kilometer 9: 8 kms-markeringen passeras och backen uppenbarar sig igen. Magen gör fruktansvärt ont och tempot sjunker rejält. Det går riktigt långsamt uppför backen. Men. Snart. I. Mål. Kanske. Första. Dam. Det ser inte snyggt ut och det känns allt annat. Det är jobbigt jobbigt jobbigt. Varför springer jag dessa fruktansvärda lopp?! 10 km är rena pesten!! Många tankar fladdrar förbi och under tiden som jag försöker fokusera på målet så börjar magsmärtan avta. 1.5 km med riktigt jäkla grisont i magen och sedan är det borta. Låren är trötta men ännu ingen mjölksyra. Vad håller jag på med? Varför springer jag inte fortare? Varför sparar jag på krafterna? Fokuset ändras. Jag börjar känna panik över att kanske inte klara sub 41!! Kilometer 9 går på 4:22 minuter.

Kilometer 10: 9-kms markeringen springer jag förbi och jag minns känslan från första varvet – denna kilometer kändes riktigt kort och jag satsar. Jag ökar och ökar. Nu ska jag i mål. Kilometern går fort men väldigt fult (jag har sett bildbevis på detta!). Kilometern avklaras på 3:45 minuter och blir den snabbaste. Efter denna spurt så har jag dock fortfarande lite kvar till mållinjen och jag passerar mållinjen på 40:36 minuter när min gps visar 10.12 km. Sista kilometern tog på krafterna och jag faller ner flämtande i gräset. Tänk om jag bara sprungit resten av loppet lite bättre. Jag tror att jag kan.  

Bild med klubbkompisarna på varsin sida!
Ibland är det motiverande att inte vara helt nöjd. Nu har jag nämligen anmält mig till både Milspåret och Långlöparnas kväll för att garantera att jag kommer under 40 minuter på milen före sommaren.

Belåtenhet efter mental övertalning

Etiketter

alternativ träning till löpning, löpartips, löpstyrka, styrketräning

Det är träningspassen jag är i mest behov av, och oftast prioriterar bort som också ger störst belåtenhet. Igår var en sådan dag när jag fick till ett sådant pass. Jag prioriterade för jag vet vad det ger i längden.

Trots stress på jobbet prioriterade jag bort en social lunch med kollegor för att styrketräna på lunchen. Ett effektivt pass på 45 minuter med fokus på mage och en liten dos axlar och bröst. En stark mage för att kunna hålla bålen när jag springer mig trött och för att undvika att belasta ländryggen och för att undvika följdeffekter med belastning på höfter, knän och ben.

Ben borde jag naturligtvis också köra men då veckan ändå innehåller 5 pass löpning och dessutom ett lopp på lördag så prioriterades det bort.. även denna vecka… Men jag väljer att fokusera på det som jag åstadkommer och inte på det som inte blir gjort!

När jag tränar vill jag vara effektiv och att styrketräna med vikter är inte min favorit. Det jag istället gör är intervaller med framför allt den egna kroppsvikten.

Det som behövs:
1 matta
1 stor dos kreativitet
ev hantlar/viktplatta om man vill

Jag körde 17 övningar 2 gånger och varje gång i 40 sekunder. Med 20 s vila varje gång.
Dvs. övning 1 i 40 s, vila 20 s, övning 2 i 40 s, vila 20 s, börja om från början. När jag gjort det två gånger byter jag till övning 3 och 4. Och så vidare.
Ett klassiskt ABSolution-pass såsom det är utformat på SATS. Fast jag kör extra många övningar.

Olika typer av plankor, sidoplankor, mountain climbers, burpees, breda armhävningar, tricepsarmhävningar, olika typer av crunches, sidolyft med både överkropp och ben bestod dagens pass av. Det bästa är att gå på andra pass för att få inspiration och ta med sig det till den egna träningen.

Efter detta blev det tåhävningar vilket enbart är för att vaderna behöver det för att hålla sig friska. Jag avslutade starkt med ytterligare 4.5 minut mage utan paus i form av en maglåt från en BodyCombat-release. I did it!

45 minuter effektiv träning för en starkare friskare kropp. Sällan smakar en lunch så gott som efter ett bra träningspass. Sällan är belåtenheten så stor som efter att ha genomfört ett träningspass som det krävs en stor dos mental övertalning för att greja.