2016: Träningsplan, mål, tävlingar

Etiketter

löpning, livsstil, motivation och mål, tävling, utmaning, vm i halvmarathon

I söndags joggade jag mitt första tvåsiffriga pass sedan Frankfurt marathon. 4 veckor utan strukturerad träning. 4 veckor med fokus på annat och högt intag av schweizisk choklad och schweizisk ost. 4 veckor av återhämtning för kroppen och hälarna.

11.28 km blev det och 1280 meter längre än vad jag tänkt. Efter 10 km kände jag av lite i hälen men ingen smärta. Att jag därefter körde crosstrainer i 30 minuter och styrketräning i 75 minuter, jo, men den belastningen gjorde vänster häl lite tjurigare.

Såhär fin utsikt har man när man springer i Genève:

Passet var vändpunkten. Successivt och väldigt väldigt långsamt kommer jag nu börja att trappa upp träningen inför årsskiftet för att därefter öka på riktigt. Fokus är mycket styrketräning, mycket crosstrainer och ca 3 pass löpning i veckan, varav ”långpasset” ökar med 2 km per vecka upp till 22 km innan nyår. Kommande helg ska det således bli 12 km ”långpass”. Det här är betydligt mindre löpning än vad jag brukar göra denna årstid, men istället för hel löpvila så hoppas jag och naprapaten att detta ska göra susen för mina onda hälar (som nu egentligen bara är vänster häl).

Träning 2016:
Efter årsskiftet ska jag börja trappa upp löpningen igen. För att klara kommande mål i löpningen behöver jag närma mig en veckodos på 80 km löpning. Mina veckor i år när jag sprungit som mest har jag legat runt 65, nästan alltid över 50 men ofta runt 60. Till detta ska underhållsstyrka 1-2 gånger i veckan in i schemat. Jag gissar att detta även kommer att kompletteras av rehab/prehabövningar såsom jag alltid har att göra. Sedan i somras är det 60 tåhävningar per dag.

Tävlingar och mål 2016:
2016 ska bli mitt år, hoppas jag. Jag har dock bara planerat våren löst med tävlingar men målen är för hela året. En sak i taget. Höjdpunkterna kommer ju under våren med både SM på halvmarathon och marathon.

Mål 10 km: 
Sub 39 (Kungsholmen runt)
Sub 38:30
Sub 38

Mål halvmarathon:
Sub 1:27 (Cardiff)
Sub 1:26
Sub 1:25:30

Mål marathon:
Sub 3 (Stockholm marathon)
Sub 2:57
Sub 2:55*

* I och med att jag tappade motivation under Frankfurt marathon för att jag uppnått mina drömmars mål har jag bestämt att sätta ett väldigt högt mål inför kommande marathon. Sub 3 är mitt guldmål och kommer vara nog så svårt att nå på en svårare bana (än Frankfurt) som Stockholm, men jag behöver ändå mentalt ha ett alternativ i tankarna för att inte riskera en dipp i tempo och motivation om det visar sig gå riktigt bra.

Tävlingar:
25 mars – Cardiff half marathon World Championships (favorit i repris från Köpenhamn 2014!)
2 april – Premiärmilen 10 km
7 maj – Kungsholmen runt 10 km
21 maj – Göteborgsvarvet, SM halvmarathon
4 juni – Stockholm Marathon, SM

Sedan hoppas jag att tid och utrymme finns för ytterligare någon tävling.

Efter Hässelbyloppet 11 oktober 2015 och ytterligare sänkning av mitt personbästa på 10 km, från 39:54 till 39:33.

Siktet inställt mot nästa marathon – tips uppskattas!

Etiketter

löpning, marathon, maratonträning, tävling, utmaning

Ruset har knappt hunnit lagt sig från lördagens Stockholm Marathon innan jag har siktet inställt på nästa mål. Jag har klarat årets mål att springa sub 3:15 och tycker att jag faktiskt klarat målet om 3:10 också. Det diffade ju bara 5 sekunder. Jag är fullt nöjd.

Däremot så är ju en av mina målsättningar att springa 2 stycken marathon detta år. Och nu när jag klarat mina tidsmål så väl så lockar detta ytterligare.

Enligt årets kvalregler så behövde damer springa under 3:08 för att få tävla i SM-klassen på Stockholm Marathon. För halvmarathon och milen i SM-klassen har tiden 3:06 gällt. Det finns även tider för halvmarathon och milen som man kan kvala på – men de tiderna känns svårare att nå i år. Men på marathondistansen känns det ändå som att det kan gå.

Jag vill därför springa ett marathon i höst, på en snabb flack bana där jag kan springa, helst, snabbare än 3:05:59.

Jag har kikat på lite olika alternativ, såsom Frankfurt Marathon, Amsterdam Marathon, Vintermaration i Stockholm eller senare Valencia eller Florens Marathon.

Det hade varit superskönt att springa Vintermarathon i Stockholm. Då hade jag kunnat ha lika bra stöd som jag hade under Stockholm Marathon. Men jag vet inte om den anses vara särskilt snabb då jag hört om många små knixar och kortare brantare partier. Likaså är det en varvsbana vilket kan vara mentalt jobbigt, det är dessutom runt 500 tävlande vilket ju inte är så mycket och därav få att ta rygg på och att springa själv är också mentalt jobbigare.

Övriga marathon såsom Frankfurt och Amsterdam är ju erkänt snabba. Nackdelen där är att jag då inte har så mycket support som hemma. Maken följer med (har nog inte frågat honom, men han måste liksom följa med) men då jag ogärna stannar vid vätskestationer och helst dricker ur egen liten flaska (för att jag är inkapabel till att få i mig vatten ur en mugg medan jag springer) för att kunna dricka när jag vill så behöver jag få lite langning vid flera punkter på banan. Utomlands och under ett helt marathon är ju det stört omöjligt för maken att greja på egen hand. Samtidigt vill jag inte släpa på för mycket gel och vätska själv heller. Det väger.

Har läst att Amsterdam Marathon ska vara bättre ur perspektivet att det är en roligare stad för njutning under resten av resan och kanske också mer support längs med hela banan. Däremot ska det vara några knixigare partier och smalare vägar och även parti med hård kullersten. Hört att det även kan vara blåsigt och därav lite mer instabil väderprognos. Blåst är ju inte kul.

Frankfurt är ju lite mer av en klassiker med arrangemang i världsklass där världsrekord dessutom slagits. Brukar vara bra väder. Men inte någon turiststad direkt. Dessutom ligger loppet på en söndag vilket skulle innebära att jag kommer ha enorma problem att ta mig till arbetsplatsen på måndagen (är på annat ställe då än vanliga arbetsplatsen och har inte möjlighet att ta ledigt). Och även på tisdagen.

Ojojoj, dessa värdsliga problem. Någon som har erfarenhet av dessa lopp och kan tipsa mig? 

3 timmar till start i Stockholm Marathon!

Etiketter

familj, långdistans, löparaccessoarer, löpning, marathon, uppladdning, utmaning, vänner

Kläderna är framlagda, ipoden är laddad med ny spellista, min nya gps-klocka (köpt i torsdags) kan jag förhoppningsvis tillräcklig mycket om för att den ska hjälpa mig igenom Stockholm marathon, vätskeflaskor utdelade till vänner och familj, nummerlappen fäst på tröjan och chipet fäst på vänster sko. Jag lyckades somna utan problem och har sovit riktigt bra hela natten dessutom.

Ett eget tidsarmband har jag gjort för att hålla koll på vad varje passerad kilometer bör ge i sluttid. Gainomax är inköpt till att inta efter loppet. 

Vader och musklerna runt skenbenen är insmorda med Sportprep Arnica från Medevisalvan för ökad cirkulation och nu fattas bara ljumskar och armhålor som ska smörjas med ringblomsalva från Medevisalvan. I och med att regn väntas smörjer jag även in underbenen med vanlig arnicasalva som ska isolera från kyla och förebygga kramp. Har inte testat alla samtidigt på detta sätt förut men det är det här de är till för. Hoppas på att det funkar!

En liten uppladdning med rödbetsjuice gick jag på när jag var på marathon-mässan och sista shoten ska intas om någon timma. Även placebo sägs ju ha en effekt..

Nu är det bara att hoppas på att tempot känns behagligt rakt igenom loppet, att regnet inte kyler utan enbart svalkar och att kroppen håller! Taggad (och väldigt nervös) inför mitt andra Stockholm Marathon med den väldigt respektabla distansen 42195 meter.

Pepp pepp!

IF Linnéa satsar på spetslöpare – och jag är med!

Etiketter

if linnéa, löpning, tävling, utmaning

Denna månad måste slå rekord i roliga löparhändelser! Dessvärre håller jag det mesta hemligt än så länge, men en sak kan jag delge efter mötet ikväll med löparklubben.

Jag är medlem i IF Linnéa, en friidrottsklubb med ungdomssatsning och en social klubb för vuxna som gillar att springa långdistans. Till skillnad från andra löparklubbar så kännetecknas IF Linnéa av att välkomna alla – oavsett resultat, mål, ålder med mera. Syftet är att springa ihop och ha kul vilket jag verkligen uppskattar. Passen är dessutom riktigt grisjobbiga, av riktigt bra kvalitet och intervallerna pågår under lång tid.

IF Linnéa är dessutom den löparklubb som ofta har flest deltagare på Stockholm Marathon. Tror att det brukar vara runt 100 (!) alla med olika ambitioner och slutresultat.

Men nu har klubben tagit ett steg längre vilket gör mig så glad. Klubben har valt att bredda sin profil och satsar nu på att forma snabba löpare som kan leverera bra resultat på svenska mästerskapen med mera. En klubb som kan tävla mot andra erkänt snabba löparklubbar.

Det bästa av allt är att jag är en av damerna som är med i denna satsning. Ikväll hade vi det första mötet och det var kul att få ett ansikte på övriga. Jag hoppas på stort utbyte med de andra tjejerna som ligger på samma nivå som jag själv. 

Jag ser jättemycket fram emot detta och taggar nu ännu mer för att klara mina egna tidsmål för året. Dessutom var det tal om terräng-SM. En utmaning som gör att jag får fjärilar i magen. Och jag älskar utmaningar. 

Godkänd instruktör!

Etiketter

core, SATS, träning, utmaning

Idag har jag befunnit mig inne på SATS Signalfabriken i Sundbyberg 10-17 för utbildning i ABSolution. Det har varit en riktigt rolig dag! Jag har fått lära känna nya kollegor och tillika instruktörer på SATS, svettats mycket, tränat magen järnet, utvecklats som coach och utvecklat min teknik.

Jag blev godkänd gruppträningsinstruktör i ABSolution och kommer troligen efter årsskiftet att ha en fast klass i detta effektiva 30-minuters koncept. Som passet är nu är det bestämda övningar som ska göras i viss ordning men från och med årsskiftet kommer vi att få välja övningar själva utifrån vissa kriterier (träningseffekter) som ska uppfyllas. Det betyder att instruktörer kommer att leverera olika pass, men detta är jättebra, träningen blir mer varierad och man har också möjlighet att påverka instruktören och komma med tips på övningar (hint hint).

30 minuter kan tyckas vara lite och blott 16 minuter effektiv magträningstid desto mindre men i sanningens namn räcker detta mer än väl. Det ger verkligen resultat. Idag har vi dock kört klassen tre hela gånger + ytterligare 1/3 av passet + att vi själva övade på övningarna under ett tag. Jag lovar er att jag imorgon kommer att ha världens träningsvärk i magen. Och i fler delar av kroppen. Jag kände av träningsvärken bara av att stå och skära halloumi inför veckans matlådor. Ajajaj. Men oh så härligt. Och vilket resultat detta kommer att ge. Jag märker stor skillnad på min kropp av att gå på dessa klasser, och det skrev jag om för någon vecka sedan inklusive en bild på magens dagsform. Bilder från dagens utbildning. Sista bilden är efter sista passet…

 

Tips och råd inför Kilimanjaro

Etiketter

globetrotter, kilimanjaro, smekmånad, utmaning

Om det är fler som är sugna på att bestiga Kilimanjaro så har jag några tips och råd att ge utöver det som finns tillgängligt på youtube och researrangörens hemsida.

Det är verkligen något jag skulle rekommendera alla!

Vandringsled: 
Vi gick Lemosho-leden med stopp på Big Tree Camp, Shira I, Shira 2, Baranco Hut och skulle sedan upp till Barafu Camp innan vi gick ner till Mweka Camp. Vi fick veta av guiderna att man hade kunnat välja bättre läger. Nu var det faktiskt inte vi som valde vilka läger på Lemosholeden vi skulle ta utan vi valde bara led, men tydligen så finns bättre alternativ. De sa även att Machame-leden är ännu bättre ur acklimatiseringssyfte och något att rekommendera flera. Men Lemosho var däremot fantastiskt vackert!

Vatten:
Man dricker väldigt mycket vatten varje dag så försök hitta antingen 1.5 L flaskor eller camelbak som rymmer ännu mer. Vi gjorde som sagt tabben att ta med PET-flaskor för de var de enda 1.5 L flaskor som vi hittade, men gör inte det. Dessa är förbjudna i nationalparken och det blev ett projekt varje gång vi skulle dricka.

En extra flaska kan dock vara bra att ha. Kocken värmde nämligen vatten till natten och innan vi skulle somna fick vi en varsin varm flaska att lägga i sovsäcken som höll värmen i flera timmar.

Skor: 
Det var rekommenderat att ha med ett par gympaskor att byta om till vid varje läger. Jag gick i mina gympaskor de två första dagarna innan jag bytte till vandrarkängorna. Maken använde aldrig sina gympaskor och jag ångrar att jag gjorde det. Gympaskorna behövs inte, det kan vara skönt att lufta fötterna lite men det kan man lika gärna göra i tältet. Att använda gympaskorna på campet och gå in på de ofräscha ”toaletterna” kan få vem som helst att överväga att rentav slänga skorna efteråt.Solcellsladdare:
Jag använde även min telefon att fota med, men givetvis blir det så mycket bättre med min riktiga kamera. Däremot så hade vi med en solcellsladdare som kunde hänga utanför väskan hela dagarna. Det funkade superbra. Även om mobilen i sig inte funkade att ringa på och så vidare så var det ändå skönt att veta att det hade batteri utifall att (och för att ta bilder).

Medicin:
Underskatta inte behovet av olika läkemedel! Vi hade med 1 förpackning ibuprofen. Tänk om och gör rätt. Ta med både paracetamol och ibuprofen så att ni har minst 1 av varje till varje person. Minst.

Diamox var läkemedlet som alla talade om. Läkemedlet mot höghöjdssjuka. Det kände inte vi till innan och hade därför inte med oss denna dunderkur. Men gör vi om det så kommer det att vara med hjälp av diamox. Det är tydligen vätskedrivande så då får man dricka ännu mer än de 4 liter man klunkade i sig varje dag.

Snacks: 
Vi hade fått veta att alla snacks skulle ingå. Tji fick vi och fick åka till bästa möjliga supermarket för att fylla på med snacks där. Och då får man ta vad som finns. En hel del snickers men även honungsglaserade nötter. Kolla upp detta noga innan så kan du förbereda och ta med det du behöver. Bra energibars och proteinbars men en och annan snickers skadar icke!

Batterier:
Ta med många i reserv. Det är ypperligt att kunna hänga upp pannlampan i taket i tältet men då går det åt än fler batterier.

Heatpacks/Värmepåsar: 
Det är snorkallt på natten och på morgnarna. Och det ska vara snorkallt att gå upp till toppen. Vi köpte med oss heatpacks som skulle gå att fästa på kläderna och avge en härlig mystemperatur på över 50 grader. Dessa blev knappt fisljumma och kom inte ens upp i kroppstemperatur. Kika på vad som finns och köp något bra. Det behövs.

Resebyrå:
Vi bokade billigaste möjliga, Dahl Safaris. Och då kostade det ändå lite över 14000 kr per person exkl. flyg. Snacks behövde vi ändå komplettera med och vatten för första dagen behövde vi också köpa trots att det skulle ingå. Ett tält att äta i fanns inte och inte heller toalett vilket många andra hade sällskap hade förärats med. Vi fick vad vi betalade för så att säga, men servicen från guiderna och hela teamet var oslagbar. De såg verkligen till att vi hade det så bra som bara möjligt. Det var fantastiskt på så sätt att bara vara vi två, gänget var helt fantastiskt! Vi kunde ta pauser när vi ville, bestämma tempot och få ut än mer av resan och lära känna guiderna. Guiderna Chas och Emanuel längst till vänster och höger och bärarna och vår kock i mitten bredvid maken.

Kilimanjaro dag 5: Hakuna Matata och Whiskey route

Etiketter

globetrotter, kilimanjaro, smekmånad, träningsresa, utmaning

När jag vaknade på morgonen efter min hemska natt med blott ett par timmars duglig sömn så kändes det inte helt självklart att fortsätta. Jag mådde fortfarande dåligt och var till på köpet matt, trött och helt orkes- och energilös. Vi berättade för guiderna om mitt tillstånd och de blev oroliga. De började prata om att vi behöver åka till sjukhus, ”life is better than the mountain” ”hakuna matata” och kom tillbaka en annan gång istället. Går du upp kommer du bara att må sämre, och då blir det ännu värre att gå ner. Samtidigt ville de inte fatta beslut åt mig utan låta mig känna efter. Och vi ville upp.

Toppen, så nära, men ändå så långt borta.
Baranco Camp

 

Toaletterna i huset med tak och sedan en oslagbar vy när solen stiger ovanför molnen.

Idag var dagen då vi skulle ha klättrat uppför Baranco Wall. En tuff brant vägg som inte bara innebär vandring utan även lite lite klättring.

Ca 350 meter rakt upp.

Människorna ser ut som myror där de vandrar längs de slingriga svåra lederna.

Vi behövde starta tidigt för att komma före alla andra vandrare. Kommer man iväg i tid tar det ca 1.5 timma. Väntar man för länge och det blir köer tar det ca 3 timmar istället. Denna dag skulle vi ta oss till Karanga Camp för lunch och sedan fortsätta ytterligare 3-4 timmar till Barafu Camp. Därifrån skulle vi vid midnatt påbörja toppförsöket. Det här var dagen D.

Och jag mådde skit. Jag lyckades få i mig lite frukost och behålla frukosten. Men utan någon som helst aptit. Jag tvingade i mig mat för att få lite energi. Jag ville upp. Maken mådde bra och ville givetvis uppåt men ville låta mig bestämma. Och det förstår jag, det här var vår upplevelse och inget som någon av oss ville fortsätta med själv. Det här var ju det vi kämpat för. Varenda steg vi har tagit har varit för att komma närmre toppen. Få uppleva ännu mer. Toppen var inte målet utan resan och upplevelserna, och vi ville uppleva med. Det var en alldeles fantastisk resa och upplevelse och vi ville inte att det skulle ta slut än.

Jag pratade med läkaren från dagen innan och han tyckte också att jag skulle gå ner. Jag satt i tältet med maken och började gråta. Jag ville inte gå ner, men jag orkade inte gå upp. Det var ett tufft beslut att fatta, men efter att ha varit vaken i tre timmar och fortfarande känna mig matt så fanns det bara ett alternativ. Att gå ner. ”Life is better than the mountain”. Jag var höghöjdssjuk och fortsätter man kan konsekvenserna bli allvarliga, rent av fatala.  Psykiskt var det som tortyr att lämna Kilimanjaros topp bakom oss. Jag ville hela tiden vända omoch och känslan hos maken var än värre.

Att gå ner var däremot det absolut jobbigaste och mest fysiskt och psykiskt krävande under hela vandringen. Vi blev tvungna att gå ner en annan rutt än tänkt i och med att vi gick ner tidigare. Vi gick ner längs med Umbwe Route, även kallat Whiskey-route för att det är brant och man går upp snabbt och därmed mår väldigt dåligt i och med att många drabbas av högdhöjdssjuka.
Ju längre ner vi kom desto bättre mådde jag. Ett eventuellt besök på sjukhus var inte längre nödvändigt. Vi passade på att ta extramycket bilder och ta det lugnt ner ”hakuna matata” som guiderna manat oss till under hela resan. Det var nästan tvunget. Det var en häftig led med vissa partier där det var stup nerför båda sidorna av den relativt smala leden. Det var ett parti med en liten bergsvägg, ingen led, där vi skulle ta oss ner. Jag minns hur nervös jag var inför att ta ett kliv på ett litet utstickande parti. Ett parti som knappt var hälften så bred och kortare än min sko, och där skulle jag sätta min klumpiga vandrarkänga för att ta mig vidare. Från denna bergsdel var det stup ner i några hundra meter. Men det fanns ingen annan väg att gå, vare sig upp, fram eller tillbaka. Så det var bara att lugna nerverna, ta steget och fortsätta. Och det gick.  Det var fler branta partier nedför. Inte några läskiga som ovan men som krävde armar och ben och hopp. 

Ju längre vi gick desto mer ont fick vi i knäna. Inte ens de sista två timmarna som inte alls var lika branta kändes skonsamt för knäna, då var det redan för sent. För varje steg som vi tog kändes det som om knäna svullnade ytterligare. Det kändes som att själva lårmuskeln skulle släppa från sitt fästa då det skar så kraftigt i knäna vid varje steg. Knäna kändes stora som ballonger av svullnad.

Naturen var dock fantastisk. Helt makalös. Och orörd. Vi gick genom flera zoner och fick se naturen skifta. Vackra vilda blommor blandat med någon form av skägglav, en form av palm som ser upp-och-ned-vänd ut. Det är terapeutiskt att vara i naturen, men att samtidigt vara på ett berg, få utmana sig själv, få uppleva så olika zoner, det är mer än magiskt. 

Det tog oss sju timmar att gå ner. Vi var fokuserade, vi var lika närvarande som under resten av resan men mer sammanbitna. Det var ingen idé att klaga över smärta, det tjänade inget till. Det var bara att gå. Vi var genomtrötta när vi kom ner. Men då var vi äntligen nere. Där och då började besvikelsen släppa över att vi inte nått toppen. Då började längtan efter en dusch att komma istället. Men det var en enorm besvikelse, även om vi kom långt, även om upplevelserna var alldeles fantastiska, naturen magnifik och den närvarande känslan och isoleringen från omvärlden var härlig.

Maken vill naturligtvis göra om resan. Nå toppen. Jag är inte lika övertygad. Min resa slutade inte på topp. Jag klarar fortfarande inte av lukten av liknande mat, minns ännu kylan ända in i benmärgen och får fortfarande ont i knäna när jag springer från när vi gick ner från berget. Men, det var en otrolig upplevelse som jag skulle rekommendera alla att göra. Och kanske, att vi också gör det igen. 

 

Kilimanjaro dag 4: Tuff, tuffare, dålig

Etiketter

globetrotter, kilimanjaro, smekmånad, träningsresa, utmaning

Vi vaknade till en helt makalöst vacker utsikt och ännu närmre Kilimanjaros topp.

Soluppgång i öster

Kilimanjaros topp i väster

Vårt tält denna frostbitna morgon.

Denna dag hade vi sju timmars vandring framför oss och det var riktigt bråttom på morgonen för att komma iväg. Jag var lite yr och illamående och vi hade båda lätt huvudvärk. Men ingenting som påverkade vår motivation eller vilja. Lite huvudvärk får man nog alltid räkna med. Däremot hade vi inte räknat med att vi skulle behöva äta så mycket ibuprofen. Tabbe 3) Man bör ta med flera förpackningar paracetamol + ibuprofen.

Dagens vandring skulle bli utmanande. Vi började med en lång stigning från 3750 meter upp till 4200 meter. Sedan skulle vi vidare genom lavalandskap till Lava Tower på 4600 meters höjd innan vi fortsatte neråt till Baranco Camp på 3950 meters höjd. 

Redan i första stigningen till 4200 m fick jag och mannen erfara hur det är att vara otränad rökande pensionär. Andningen var tung och stegen långsamma. Oerhört märklig känsla att bli så trött av att gå.

Det kändes som om vi gick extremt långsamt och med lika många kisspauser som vätskepauser. Omgivningarna var dock unika på nytt, med tydliga spår av lava och aska från vulkanens utbrott en gång i tiden för länge sedan. 

Ju högre upp vi kom desto sämre började maken må. Riktigt tung huvudvärk, yrsel och illamående. Det var riktigt tröttsamt att gå och energidepåerna fick ideligen fyllas på med honungsrostade nötter.

Platån på bilden är Lava Tower. Vid Lava Tower var det tänkt att vi skulle äta lunch för att acklimatisera oss innan vi gav oss av nedåt igen. Maken mådde dock så rysligt dåligt att vi fick nöja oss med en kopp varm (kräkliknande) god soppa och en kortare vilopaus på 15 minuter.  

Det var riktigt dimmigt och kyligt när vi gick men guiderna lovade oss en lunchpaus blott ett par timmar senare när vi kommit ner på lägre höjder. I samma takt som maken började må bättre började jag må sämre. 

Det var återigen ny flora och fauna med riktigt häftiga växter. Jag började känna mig allt mer yr och även febrig.

Efter tre timmar var vi framme vid lägret, fortfarande utan att ha stannat för lunchpaus. Energinivån var låg. Febern var påtaglig och yrsel och huvudvärk likaså.

Efter lunch fick jag fruktansvärt ont i magen. Magvärk hade kommit lite till och från under dagarna på berget men jag gissade att det var för att jag inte var van vid maten som var väldigt salt och friterad. Det kändes liksom som att tarmarna vred sig och kved. Magvärken och illamåendet kom och gick men huvudvärken bestod och blev bara värre. Jag kände mig extremt ynklig. (Och, jag är sådär röd i ansiktet som jag ser ut. I och med att det var så bråttom på morgonen så hann jag inte smörja in ansiktet med solskyddsfaktor. Min näsa och panna förvandlades sedan till läder.) Tabbe 4) glömma vikten av att smörja in mig med solskyddsfaktor 30. Varje dag.

Här på Baranco Camp kom även vandrare från andra leder såsom Machame. Vi hade tur att träffa på en läkare, som besteg Kilimanjaro för andra gången, som också vandrade. Han hade sett sitt mission i att förse alla andra vandrare med medicin och hade med sig en resväska med 19 KILO MEDICIN!!! Av honom fick jag alla tänkbara läkemedel som finns. Jag tog dock bara det jag kände igen, vilket var paracetamol och extra ibuprofen som jag blandade. Av detta så gick febern ner. Men inget annat blev bättre.

Det var kort om tid mellan lunch och middag och jag ägnade mest tid åt att vila mig, samtidigt som yrseln och illamåendet gjorde så att det kändes som om jag åkte karusell, runt runt runt vertikalt och horisontellt. Aptiten var inte den bästa. Huvudvärken var migränliknande och samtidigt som åska slog ner i huvudet i takt med att tinningarna fungerade som bastrumma kom även blixtrande inslag. Att röra sig överhuvudtaget var näst intill otänkbart.

Illamåendet blev alltmer påtagligt ju längre kvällen fortskred. Medan maken sussade sött i sovsäcken bredvid kände jag att tårarna var nära. Karusellen ville inte sluta och det går inte att sova när man åker karusell. Magvärken blev värre och framåt 01-tiden på natten hade kroppen fått nog av karusellen. Illa kvickt gällde det att hitta pannlampan i det kolsvarta mörkret, hitta dragkedjan till sovsäcken, trassla mig ur, hitta dragkedjan till myggnätet på tältet och sedan dragkedjan som harvade till tältöppningen och sedan kravla ut och hitta dragkedjan från förtältet ut i den stjärnklara natten. Längre än så kom jag inte innan dagens all mat forsade ur munnen på mig. Det här var inte kul.

Efter detta lyckades jag vaggas in av en lugnare karusell i någon form av orolig sömn. Men två timmar senare väcktes jag brutalt av att karusellen i huvudet fått upp hastigheten och återigen ville maten lämna kroppen. Samma procedur och kräkas på presenningen i förtältet där vi vanligtvis åt vår mat. Klockan var 4 på morgonen. Om två timmar skulle vi upp. Tårarna kom och jag kände mig uppgiven. Helt orkeslös, energilös, äcklad, trött och i stort behov av en varm säng och något som stoppade karusellen i huvudet och den dunkande blixtrande huvudvärken. Jag lyckades dock somna om och sova ett par timmar innan solen gick upp.

 

 

Kilimanjaro dag 3: Hedar, bergskanter och swahili

Etiketter

globetrotter, kilimanjaro, smekmånad, träningsresa, utmaning

Som ni förstår så sov vi inget vidare den andra natten på Kilimanjaro. Trots att vi sov i underställ, strumpor och med varsin 1.5 liters-flaska med varmt vatten i sovsäcken så frös jag hela natten. Det som jag däremot uppskattade på Kilimanjaro var att dagsljuset fick styra rutinerna. Middagen åt vi runt 17-18 för efter 18 så gick solen ner. Med hjälp av en pannlampa i tälttaket så kunde vi ändå komma i ordning och förbereda väskor och kläder för nästkommande dag. Men kortlek och bok fick vänta till Zanzibar då vi inte vill slösa alltför mycket på batterierna (Tabbe 2 var att bara ta med ett reservset batterier när det hade behövts fler). Istället fick vi krypa ner i varsin sovsäck, småprata och spela ”20 frågor” innan vi somnade, vilket inte var senare än 20-20:30. När solen gick upp vid 6 på morgonen vaknade även vi, varje dag, trots orolig sömn på nätterna.

Den morgonen när vi vaknade hade det fryst på under natten och vi vaknade till att hela ena tältsidan var fuktig och likaså alla grejer på den sidan, vilket var makens sovsäck och hans väska med all packning. Vätskeersättningstabletterna hade smält och spridit ett vitt pulver i hela väskan, reservbatterierna var fuktiga och våra jackor som hade börjat torka till dagen före var återigen fuktiga. Maken var riktigt frustrerad (fullt förståeligt) men tack och lov bjöd denna morgon på klarblå himmel och solens värmande strålar bortom Kilimanjaros topp. 

Frukosten kunde ätas ute på picknickfilt och äntligen tinade kroppen upp av solens värme. Gröt, färsk papaya, rostat bröd med olika tillbehör och te, kaffe eller varm choklad till var liksom bara förrätten. Efter detta serverades omelett och korv. Mums!!

Dag 3 skulle innebära en kortare lättare vandring, som inte var lika brant men som ändå innebär lite klättring upp till 3950 meters höjd, för att sedan återvända ner och sova på 3750 meters höjd på Shira Camp II.

Dagens vandring gick över hedar och det var svårt att tro att vi var på ett berg när det snarare liknande milslånga slätter. 

Vi gick upp till något som kallas för The Cathedral, en höjd som jag förstod också var en topp som tidigt (först?) haft vulkanutbrott och sedan använts som offerplats. Vägen dit var stenig och slingrig och gick längs med en bergsvägg, med stup ner i några hundra meter. Det skulle tydligen vara en vacker utsikt därifrån toppen men då molnen tätnade omkring oss var det så dimmigt att man inte såg längre än ett par meter framåt. Detta var jag dock extremt tacksam för då min höjdrädsla annars hade satt stopp för denna branta bestigning. Jag höll guiden Emanuel i handen hela tiden då det bitvis var för höga kliv för mina korta ben och ofta syntes vägen upp blott som en bergskant utan tydliga partier för fotisättning. Däruppe tog vi en paus för att acklimatisera oss innan vi gav oss av ner igen. Twende!

På toppen av the Cathedral. Fantastisk utsikt, tycker jag. 

Huvudvärken som tilltagit på vägen upp släppte på vägen ner men kom åter på väg till Shira Camp II. Nu började det märkas att vi var på hög höjd och det blev tyngre och flåsigare andning. 

Lugn bara lugn. Maken spexar. Framför ett stup. Men i alla fall ett par meter framför. Guide Chas, Herr Norrbäck, Guide Emanuel. På dagens vandring blev jag shemedi för guiderna vilket betyder svägerska/svåger på swahili medan maken redan etablerat sig som kaka eller rafiki vilket är broder och motsvarande vän. Swahili blev det mycket av. 
På campet fick vi en välbehövlig och god varm lunch med gurksoppa, någon form av pastaomelett och färsk vattenmelon till dessert. Jag hade rejäl huvudvärk men som släppte efter ett par timmars vila. Då fick dock maken rejäl huvudvärk och blev beordrad vila med tillsyn av guiderna varje timma och jag började här fundera över om det här var början på slutet av vår vandring.  Mår dåligt. Inte så mambo poa. (må bra)Mår sämre. Mambo baia. (må dåligt)

Toaletterna här (i den vitgröna husliknande saken) var tack och lov mycket fräschare än tidigare två dagar då det är småhus (!) med dörrar (!) och porslinsgolv (!) kring hålet i golvet.

Kilimanjaro dag 2: Kyla, regn och hagel på 3500 meter (Shira Camp I)

Etiketter

globetrotter, kilimanjaro, smekmånad, träningsresa, utmaning

Vandring dag 2, från 2850 meter till camp på 3500 meters höjd. Varje dag så går man dock upp på högre höjder och sedan ner igen för att acklimatisera sig. Från regnskog ändrades landskapet när vi gick och bara det var häftigt att se.

Dagens vandring var ca 5 timmar och gick väldigt brant uppför på steniga, leriga stigar där vandringsstavarna kom väl till användning. Det skulle vara en av de tuffaste dagarna berättade guiderna. För oss blev det också en av de tuffaste dagarna psykiskt.

Bärarna rusar uppför berget med full packning på ryggen och resten antingen balanserandes på huvudet eller på nacken. Med ett leende på läpparna och svett lackandes från pannan. Han på bilden ser väldigt avslappnad ut trots hög höjd, branta stigningar och i alla fall 20 kg packning, varav hälften på huvudet.

På denna höjd var vi ovanför och mitt i molnen! Fantastiskt vacker fjällflora. 

Och fortfarande lika grönt och frodigt, men med en helt annan växtlighet än i den tropiska regnskogen. 

Paus med söt (i dubbel bemärkelse) minibanan.Det var inte jättemycket djur vi mötte på berget. Denna vackra larv, en ödla och en lemmel och några riktigt stora korpar.

Magiskt vackert!!!

Taggad make!! (innan ovädret kom…)

Sedan kom regnet som höll i sig. Och gick från duggregn till ösregn. Det öste och öste och öste ner. Jag som gått i mina gympaskor de två första dagarna (ok enligt guiderna) blev helt genomblöt och frusen om fötterna. Trots vattentäta funktionskläder så blev både jag och maken genomblöta och iskalla av det kylande regnet och den låga temperaturen som stundvis förvandlade regnet till piskande hagel. Bilderna visar leden vi skulle ha gått på men den blev översvämmad. Tät dimma gjorde sikten dålig och det var en mental prövning att bibehålla fokus. Vi tappade känsel i både händer och fötter och det var inte lika mycket energiskt peppande men däremot stöd och värmande ord för att hålla humöret uppe mellan mig och maken. Vandringen kändes som en evighet. Hela kroppen var stel av köld.Väl framme så fick vi gå in och sätta oss i bärarnas tält där kocken höll på och laga mat. Tårarna var nära när jag stod utanför tältet i regnet och skakade av köld. Jag ville inget hellre än att komma in i ett varmt hem, ta en varm dusch och få av mig de blöta kläderna. Men nu var vi på berget, utan hus, utan dusch och utan tillräckligt med ombyteskläder. Vi var trötta och hungriga. Inne i bärarnas tält värmde ångorna värmde tältet och med en varm kopp te i handen så började kroppen tina något. Men långt ifrån tillräckligt.

Efter regnovädret och med torra mjukiskläder på våra kalla kroppar var det dags för registrering hos rangern, i vanlig ordning, men denna gång på Shira Camp I. Shira Camp 1 och återigen ny vegetation. 
Kocken lyckades leverera pommes frites och friterad kyckling till varmrätt denna dag. Visserligen var en del av potatisen fortfarande rå och andra pommes frites blöta, kalla och mjuka, men efter den kylan och den prövningen var det hur gott som helst med ordentligt med mat och sälta. 

Lyckan var kortvarig då det började regna igen och vi insåg att tältet läckte in och våra saker blev blöta då gänget hade satt upp tältet mitt i det tidigare regnet. Ytterligare en mental prövning för humöret. Så fort det blev uppehåll fick vi dock hjälp att flytta tältet och humöret blev återigen glatt. Toppen på Kilimanjaro skymtas vilket skänkte uppmuntran den dagen och natten då vi aldrig lyckades bli varma och istället vaknade, vred och vände på oss av köld, klädda i full mundering. Jag har nog aldrig varit så kall någonsin, och att inte kunna bli varm efter en sådan prövning, det var nog det värsta.