Kilimanjaro dag 5: Hakuna Matata och Whiskey route

Etiketter

globetrotter, kilimanjaro, smekmånad, träningsresa, utmaning

När jag vaknade på morgonen efter min hemska natt med blott ett par timmars duglig sömn så kändes det inte helt självklart att fortsätta. Jag mådde fortfarande dåligt och var till på köpet matt, trött och helt orkes- och energilös. Vi berättade för guiderna om mitt tillstånd och de blev oroliga. De började prata om att vi behöver åka till sjukhus, ”life is better than the mountain” ”hakuna matata” och kom tillbaka en annan gång istället. Går du upp kommer du bara att må sämre, och då blir det ännu värre att gå ner. Samtidigt ville de inte fatta beslut åt mig utan låta mig känna efter. Och vi ville upp.

Toppen, så nära, men ändå så långt borta.
Baranco Camp

 

Toaletterna i huset med tak och sedan en oslagbar vy när solen stiger ovanför molnen.

Idag var dagen då vi skulle ha klättrat uppför Baranco Wall. En tuff brant vägg som inte bara innebär vandring utan även lite lite klättring.

Ca 350 meter rakt upp.

Människorna ser ut som myror där de vandrar längs de slingriga svåra lederna.

Vi behövde starta tidigt för att komma före alla andra vandrare. Kommer man iväg i tid tar det ca 1.5 timma. Väntar man för länge och det blir köer tar det ca 3 timmar istället. Denna dag skulle vi ta oss till Karanga Camp för lunch och sedan fortsätta ytterligare 3-4 timmar till Barafu Camp. Därifrån skulle vi vid midnatt påbörja toppförsöket. Det här var dagen D.

Och jag mådde skit. Jag lyckades få i mig lite frukost och behålla frukosten. Men utan någon som helst aptit. Jag tvingade i mig mat för att få lite energi. Jag ville upp. Maken mådde bra och ville givetvis uppåt men ville låta mig bestämma. Och det förstår jag, det här var vår upplevelse och inget som någon av oss ville fortsätta med själv. Det här var ju det vi kämpat för. Varenda steg vi har tagit har varit för att komma närmre toppen. Få uppleva ännu mer. Toppen var inte målet utan resan och upplevelserna, och vi ville uppleva med. Det var en alldeles fantastisk resa och upplevelse och vi ville inte att det skulle ta slut än.

Jag pratade med läkaren från dagen innan och han tyckte också att jag skulle gå ner. Jag satt i tältet med maken och började gråta. Jag ville inte gå ner, men jag orkade inte gå upp. Det var ett tufft beslut att fatta, men efter att ha varit vaken i tre timmar och fortfarande känna mig matt så fanns det bara ett alternativ. Att gå ner. ”Life is better than the mountain”. Jag var höghöjdssjuk och fortsätter man kan konsekvenserna bli allvarliga, rent av fatala.  Psykiskt var det som tortyr att lämna Kilimanjaros topp bakom oss. Jag ville hela tiden vända omoch och känslan hos maken var än värre.

Att gå ner var däremot det absolut jobbigaste och mest fysiskt och psykiskt krävande under hela vandringen. Vi blev tvungna att gå ner en annan rutt än tänkt i och med att vi gick ner tidigare. Vi gick ner längs med Umbwe Route, även kallat Whiskey-route för att det är brant och man går upp snabbt och därmed mår väldigt dåligt i och med att många drabbas av högdhöjdssjuka.
Ju längre ner vi kom desto bättre mådde jag. Ett eventuellt besök på sjukhus var inte längre nödvändigt. Vi passade på att ta extramycket bilder och ta det lugnt ner ”hakuna matata” som guiderna manat oss till under hela resan. Det var nästan tvunget. Det var en häftig led med vissa partier där det var stup nerför båda sidorna av den relativt smala leden. Det var ett parti med en liten bergsvägg, ingen led, där vi skulle ta oss ner. Jag minns hur nervös jag var inför att ta ett kliv på ett litet utstickande parti. Ett parti som knappt var hälften så bred och kortare än min sko, och där skulle jag sätta min klumpiga vandrarkänga för att ta mig vidare. Från denna bergsdel var det stup ner i några hundra meter. Men det fanns ingen annan väg att gå, vare sig upp, fram eller tillbaka. Så det var bara att lugna nerverna, ta steget och fortsätta. Och det gick.  Det var fler branta partier nedför. Inte några läskiga som ovan men som krävde armar och ben och hopp. 

Ju längre vi gick desto mer ont fick vi i knäna. Inte ens de sista två timmarna som inte alls var lika branta kändes skonsamt för knäna, då var det redan för sent. För varje steg som vi tog kändes det som om knäna svullnade ytterligare. Det kändes som att själva lårmuskeln skulle släppa från sitt fästa då det skar så kraftigt i knäna vid varje steg. Knäna kändes stora som ballonger av svullnad.

Naturen var dock fantastisk. Helt makalös. Och orörd. Vi gick genom flera zoner och fick se naturen skifta. Vackra vilda blommor blandat med någon form av skägglav, en form av palm som ser upp-och-ned-vänd ut. Det är terapeutiskt att vara i naturen, men att samtidigt vara på ett berg, få utmana sig själv, få uppleva så olika zoner, det är mer än magiskt. 

Det tog oss sju timmar att gå ner. Vi var fokuserade, vi var lika närvarande som under resten av resan men mer sammanbitna. Det var ingen idé att klaga över smärta, det tjänade inget till. Det var bara att gå. Vi var genomtrötta när vi kom ner. Men då var vi äntligen nere. Där och då började besvikelsen släppa över att vi inte nått toppen. Då började längtan efter en dusch att komma istället. Men det var en enorm besvikelse, även om vi kom långt, även om upplevelserna var alldeles fantastiska, naturen magnifik och den närvarande känslan och isoleringen från omvärlden var härlig.

Maken vill naturligtvis göra om resan. Nå toppen. Jag är inte lika övertygad. Min resa slutade inte på topp. Jag klarar fortfarande inte av lukten av liknande mat, minns ännu kylan ända in i benmärgen och får fortfarande ont i knäna när jag springer från när vi gick ner från berget. Men, det var en otrolig upplevelse som jag skulle rekommendera alla att göra. Och kanske, att vi också gör det igen.