Efter två månader i Genève

Etiketter

fn-praktik, globetrotter

Senaste gången jag skrev om Genève var efter 3 veckor. Jag kan säga att mycket har hänt sedan dess. Mina arbetsuppgifter har helt ändrats, jag har lärt känna mer människor och jag har haft finfina besök och varit hemma och tankat energi.

Jag har varit hemma två helger och jag har haft M nere på besök i över en vecka. Helgen som gick hade jag dessutom besök av fina E.

Nu har jag nog bara positiva saker att skriva, men det är också för att de negativa tingen på det stora hela är så få att jag väljer att inte fokusera på dem. Det positiva har segrat.

Lite generellt: 
Geneve är en väldigt trygg och säker stad med låg kriminalitet. Och på så sätt betydligt trevligare än andra ställen jag varit på under en längre tid.

Gruyereosten kostar halva priset här jämfört med hemma. Bara 170 kr kilot.

Ostdisken är något av en stolthet i matvaruaffärerna och på marknaderna. Oj vad mycket goda ostar. Även vinerna är något som det stoltseras med, och dessa ting är välbevarade från omvärlden (inte lika mycket ostarna som vinerna).

I November var det fortfarande riktigt grönt. Just nu glädjer jag mig åtminstone åt att det är 10 grader varmare här än i Stockholm (även fast luften är betydligt råare).

Det är sol i 2,5 timmar mer här än i Stockholm. Och ofta är det just sol. Inte grått.

Macadamianötter frossar jag i (och så går vi inte in på hur miljövänligt det är…), det är betydligt billigare här än hemma!

Glöm pågen, fazer och andra bagerier som lotsar bröd genom hela landet. Här är brödet alltid varmt och nybakt.

Chokladen, oooooh denna choklad. På samma naturliga sätt som man har en hel gång med bakartiklar har man här en hel gång med Chocolat. Så många sorter som inte finns hemma. Så mycket godsaker.

Jobbet har gått från 1 av 5 till 5 av 5. Kanske till och med 6 av 5. Från att vara praktikanten utan befogenhet att skicka egna mejl så har jag nu i händerna ett HELT NYTT FN-PROJEKT. Jag är överlycklig. Jag är övertaggad. Och hon som jag jobbar för nu är likväl överlycklig för hon är supernöjd med mitt arbete. Jag får kombinera två av mina stora passioner, nämligen hälsa och miljö och jobba med läkemedel i naturen och allt vad det innebär. Det här projektet är så roligt att jag utan problem gärna skulle jobba med det dygnets alla lediga timmar (ja om det inte vore för träning, mat och sova..). Jag lär mig mycket och det här projektet är så mycket mer relevant för de stipendier jag sökt och för jobbet hemma. Den största behållningen hittills är helt klart jobbet. I och med att det upptar största delen av tiden så är det klart att jag trivs bra när jobbet är kul.

Förra veckan var jag inne på Palais. Det vill säga Palais des Nations som inte går av för hackor. Ett pampigt komplex vackert inramat och desto pampigare kände jag mig när jag kom in med min badge genom grindarna som bara är avsedda för FN-personal och kunde beskåda den maffiga parken på nära håll.

Förra veckan var jag även på Luciamottagning inte mindre än hemma hos den svenska ambassadören. Ett residens av beundransvärd kaliber och som jag gissningsvis aldrig kommer ha råd med. Jag kom dit i sällskap av några andra svenska (blonda) tjejer och när vi kom fram till den ståtliga entrén där röda mattan var utrullad och dörren öppnades av en man med stärkt vit skjorta (vars uppgift var att öppna dörren) så rusade en svensk kvinna ut, kanske lite smått stressad, och frågade om det var vi som var luciatåget. Vi fick oss ett gott skratt och en trevlig komplimang men förklarade att vi var gäster till mottagningen. 

Ännu ett gott skratt fick vi när luciatåget bestående av yngre tonåringar kom in.

Det var en riktigt trevlig tillställning där jag skapade mig några nya kontakter bland alla FN-svenskar och andra och minglade runt i biblioteket och salongen. Ja, ni hör ju. Det var som handen i handsken för mig..

I fredags fick jag besök av en av mina bästa vänner och trots att helgen inte alls blev som tänkt så var det en riktigt bra helg! I fredags öppnade Palais portarna för årlig pampig julfest för alla 3000 FN-anställda + 1. Jag har taggat länge för denna tillställning. När det då visade sig att de stängde portarna kl 22 istället för 23 som utlovat för sent ankomna så var besvikelsen enorm. Inte bara för mig och min kompis utan för alla andra ca 50 (och hela tiden kom det fler) som liksom vi var där i god tid före 23, som vi informerats om. Men, istället mötte vi upp en irländska och en finska (lika besvikna som vi) och det blev en sen kväll på Scandale följt av Pickwicks.

Bara den upplevelsen i sig på Pickwicks förtjänar ett eget inlägg, och det kommer jag inte skriva. Så jag fattar mig kort. Det var pyjamasparty, det var tomtar, en ko, en fe, det var galet danssugna människor som dansade precis som de kände, det var en enorm spann av personligheter på plats och vi fick lära oss the hard way att man inte kan ha ögonkontakt med personer av motsatt kön. Men det var kul!

I lördags blev det julmarknad i Carouge. Den bästa i Genève. Carouge är känt för alla konstnärer och hantverkare som huserar i området med sina ateljeer. Man kan säga att julmarknaden var en praktfull utställning av alla denna konst och alla otroliga hantverk. Sedan var det väldigt mycket gott ätbart också. 

För andra gången blev det ett besök till Bains des Paquis för smarrig fondue i härligt spartansk anda med långbord och klappstolar vid ett badhus på en pir. 

Igår på självaste Luciadagen tog vi bussen en timma iväg från Genève på slingriga gator i sömniga byar till den franska gränsen där min kollega med fru och twins bjöd in till glöggmingel. En trevlig tillställning och julkänslan förstärktes. 

Genève har helt klart saker att erbjuda, om man inte är ensam. Men den är helt klart överromantiserad i alla jäkla guideböcker. Men, jag har det bra. Jag har det kul. Och allt känns okej. Och det ska bli superhärligt att komma hem till helgen. Röklukten har jag vant mig vid och kaffeproblemet har jag löst genom att köpa en Starbucks-kaffe dagligen (stavningen har de dock inte lyckats med en enda gång). 

Ekologisk hudvård och sportprodukter till jul

Etiketter

ekologiskt, hudvård, löpartips

Tack vare en bild jag hade på instagram där maken masserar mina vader med arnica-massageolja från Medevi Pro Salus så fick jag ett paket med produkter från dem. De har inte bett mig om någonting, men som tack för produkterna så vill jag berätta lite om vad jag tycker om produkterna och ge min utvärdering.

Deras produkter är ekologiska men de har ingen certifiering för detta då det är väldigt kostsamt, och inte lönsamt för ett litet företag (dessutom finns ingen EU-gemensam märkning för ekologiska hudvårdsprodukter). Däremot uppfyller deras produkter kraven för ekologisk certifiering.

Bara det att det är ett svenskt litet företag gör att jag gillar Medevi Pro Salus ännu mer. Detta är något jag vill stödja.

Det senaste året har jag använt mig av deras hudvårdsprodukter vitamincréme och en ansiktsolja som heter havtorn ros som man kan använda beroende på hur torr/fet hy man har. Dessa har jag faktiskt skrivit om ett par gånger tidigare, bland annat som de bästa ekologiska ansiktsprodukterna jag har använt. Nu mot vintern så kompletterar jag med deras naturella havtornssalva som ger än mer fukt till ansiktet. 

Denna höst har jag även fått testa på deras rengöringsprodukter. Både två olika rengöringscremer, lavendel och ylang ylang och ansiktsvattnet rosblom för återfuktning. Tidigare har jag använt andra ekologiska hudvårdsmärken, men de upplever jag både är dyrare och luktar sämre, medan dessa luktar riktigt gott!Men det jag framför allt skulle vilja lyfta fram är hur prisvärda de är. Jag har inte tidigare stött på några ekologiska produkter som är så billiga, man får mycket för pengarna och man får kvalitet för pengarna.

Det jag skrivit mindre om är deras produkter för idrottare. Vida känd är dock deras ringblomsalva, en dryg salva på burk som man smörjer in var man än kan tänkas få skavsår och som gör underverk. Jag har använt den produkten inför de senaste längre loppen (och det är fortfarande hur mycket som helst kvar) och det funkar prima. Ett exempel är från Stockholm marathon 2015. Jag smorde in alla kroppsdelar som kan tänkas bli lätt skavda under ett marathon. Under duschningen efter loppet kunde jag konstatera att dessa kroppsdelar mådde prima, var återfuktade och reagerade inte på vattnet med sveda och värk. Däremot hade  jag uppenbarligen glömt bort att smörja in mig under bröstet där pulsbandet satt. Och efter ett marathon har man inget ”lätt” skav. Det sved som om det brann, jag ville skrika och gråta, huden var helt bortfläkt och ett halvår senare har jag ett tio centimeter långt vitt är, mitt pulsband för evigt intatuerat som en påminnelse om att inte glömma skavsårssalvan. Inför Frankfurt marathon smorde jag in även denna kroppsdel och med blandad fasa och förtjusning inspekterade jag huden efter loppet – det syntes – ingenting. Inte en enda liten skråma. Det var som om jag inte hade haft ett pulsband, som om jag inte sprungit ett marathon. Huden mådde prima, kändes fräschare än innan loppet tack vare lite återfuktning. Konsistensen är perfekt för detta och den sitter kvar i ur och skur timme in och timme ut.

Den fantastiska ringblomssalvan finns även i behändigt reseformat i form av intensivstift. Smidig resvänlig förpackning och enkel att applicera utan att behöva kladda med fingrarna. Den är bland det första jag packar ner när det är dags att åka iväg och springa lopp.

Sedan har vi massageoljan med arnica. Oj, vad den har använts väl hemma på mina stela vader. Jag har större delen av året haft otroligt stela vader efter förra årets stressreaktion så det har blivit en timmas vadmassage minst en gång i veckan i många veckor. Arnica ska kunna minska muskeltröttheten. Just det kan jag inte uttala mig något om, men det går bra in i huden, mina vader mår idag bra, och även den produkten är prisvärd. Den finns också i det behändiga reseformatet i form av ett stift.

Kika in på deras hemsida vetja, lagom till jul!

2016: Träningsplan, mål, tävlingar

Etiketter

löpning, livsstil, motivation och mål, tävling, utmaning, vm i halvmarathon

I söndags joggade jag mitt första tvåsiffriga pass sedan Frankfurt marathon. 4 veckor utan strukturerad träning. 4 veckor med fokus på annat och högt intag av schweizisk choklad och schweizisk ost. 4 veckor av återhämtning för kroppen och hälarna.

11.28 km blev det och 1280 meter längre än vad jag tänkt. Efter 10 km kände jag av lite i hälen men ingen smärta. Att jag därefter körde crosstrainer i 30 minuter och styrketräning i 75 minuter, jo, men den belastningen gjorde vänster häl lite tjurigare.

Såhär fin utsikt har man när man springer i Genève:

Passet var vändpunkten. Successivt och väldigt väldigt långsamt kommer jag nu börja att trappa upp träningen inför årsskiftet för att därefter öka på riktigt. Fokus är mycket styrketräning, mycket crosstrainer och ca 3 pass löpning i veckan, varav ”långpasset” ökar med 2 km per vecka upp till 22 km innan nyår. Kommande helg ska det således bli 12 km ”långpass”. Det här är betydligt mindre löpning än vad jag brukar göra denna årstid, men istället för hel löpvila så hoppas jag och naprapaten att detta ska göra susen för mina onda hälar (som nu egentligen bara är vänster häl).

Träning 2016:
Efter årsskiftet ska jag börja trappa upp löpningen igen. För att klara kommande mål i löpningen behöver jag närma mig en veckodos på 80 km löpning. Mina veckor i år när jag sprungit som mest har jag legat runt 65, nästan alltid över 50 men ofta runt 60. Till detta ska underhållsstyrka 1-2 gånger i veckan in i schemat. Jag gissar att detta även kommer att kompletteras av rehab/prehabövningar såsom jag alltid har att göra. Sedan i somras är det 60 tåhävningar per dag.

Tävlingar och mål 2016:
2016 ska bli mitt år, hoppas jag. Jag har dock bara planerat våren löst med tävlingar men målen är för hela året. En sak i taget. Höjdpunkterna kommer ju under våren med både SM på halvmarathon och marathon.

Mål 10 km: 
Sub 39 (Kungsholmen runt)
Sub 38:30
Sub 38

Mål halvmarathon:
Sub 1:27 (Cardiff)
Sub 1:26
Sub 1:25:30

Mål marathon:
Sub 3 (Stockholm marathon)
Sub 2:57
Sub 2:55*

* I och med att jag tappade motivation under Frankfurt marathon för att jag uppnått mina drömmars mål har jag bestämt att sätta ett väldigt högt mål inför kommande marathon. Sub 3 är mitt guldmål och kommer vara nog så svårt att nå på en svårare bana (än Frankfurt) som Stockholm, men jag behöver ändå mentalt ha ett alternativ i tankarna för att inte riskera en dipp i tempo och motivation om det visar sig gå riktigt bra.

Tävlingar:
25 mars – Cardiff half marathon World Championships (favorit i repris från Köpenhamn 2014!)
2 april – Premiärmilen 10 km
7 maj – Kungsholmen runt 10 km
21 maj – Göteborgsvarvet, SM halvmarathon
4 juni – Stockholm Marathon, SM

Sedan hoppas jag att tid och utrymme finns för ytterligare någon tävling.

Efter Hässelbyloppet 11 oktober 2015 och ytterligare sänkning av mitt personbästa på 10 km, från 39:54 till 39:33.

Tre veckor i Genève: Ups and downs

Etiketter

fn-praktik, globetrotter

Tre veckor har nu gått av min tremånaders period i Schweiz. Jag upplever fortfarande att dagarna går väldigt långsamt vilket jag tolkar som något negativt. Men mycket har blivit bättre. Jag kommer sakteligen in i nya rutiner, rutiner som jag inte heller haft hemma men som tillför något nytt i mitt liv. Men jag börjar med det negativa så ser ju allt så mycket ljusare ut mot slutet.

Det negativa: 
Nu finns det ju visserligen något positivt (längre ner) med att åka spårvagn, men på riktigt, det tar mig 40-45 minuter dörr till dörr enkelresa. Så mycket onödig tid av stillasittande. Jag skulle dock inte våga cykla här, schweizarna är som fransmän i trafiken och därav både hetsiga och aggressiva. Nej tack. Betyg är här överflödigt.

Under alla mina 24 timmar har jag en oergonomisk position och på tok för mycket inaktivitet. Ståskrivbord finns inte i International Environment House. Vill man ha får man köpa själv. Istället hänvisas till föråldrade mörkbruna möbler med trasig fejkskinnklädsel som skiva. Stolen är inte den bästa, luften är kvav, taket lågt och rummen mörka.

När jag kommer hem från min icke-funktionella arbetsmiljö efter ytterligare stillasittande med nacken böjd över en bok så sätter jag mig troligtvis i sängen om jag ska läsa, sitta med datorn eller vad som helst. Helt enkelt för att utrymmet på det lilla skrivbord jag har behövs för avlastning av mina grejer som det inte finns plats för någon annanstans. I sängen sitter jag således med krokig rygg och gamnacke hur mycket jag än vänder och vrider på mig för att hitta en lämplig position. Jag har haft ont i nacken sedan första veckan och kan inte vrida huvudet fullt åt höger. Jo man tackar.

Efter en dag av stillasittande och relativt mycket ensamhet dövar jag känslorna med schweizisk choklad. Kombinationen inaktivitet och överflöd av tomma onyttiga kalorier är varken bra för min löparform, budget eller hy.

Blaskkaffet och öppettiderna på mataffärer och butiker påverkar mig fortfarande lika negativt som för två veckor sedan.

Det mittemellan: 
Trots att ugn inte finns och inte heller frys och jag enbart har tillgång till ett hyllplan i ett väldigt litet kylskåp så har jag nu äntligen kommit igång med lite matlagning igen. Det är inte helt stimulerande när stekpannan känts äldre än jag själv eller när tillgång till fungerande kylskåp och mikrovågsugn på jobbet i princip är obefintligt, men detta har jag löst. Sallad till lunch som inte kräver uppvärmning och som jag kan smyga in i ett kylskåp på ett annat våningsplan och sedan matlådor av godare matigare slaget till middag. Hyresvärden har dessutom införskaffat ny stekpanna. 3 av 5 salladsblad i betyg.

I måndags var jag på en BodyJam-klass på det gym som ligger närmast mitt jobb av gymmen i den gymkedja jag är medlem i (och som sagt, betalar 1400 kr per månad för). Det är alltså en lesmills-klass vilket jag uppskattar. Då vet jag lite vad som väntar. Att gå på en dansklass där man inte förstår ett enda ord är inte bara en utmaning för koordinationen. Däremot var denna klass något utöver det vanliga. Redan innan klassen hade börjat kändes det som att jag hade kommit till en nattklubb istället. Stämningen var på topp, folk dansade och tjoade. Innan. Klassen. Mitt humör steg. Det var en fantastiskt roligt klass där vi inledde med stilar som passade mig ypperligt. Jag måste ha mer dans i mitt liv, jag fattar inte att jag inte håller på med det här längre! var det enda som for genom mitt huvud när jag med lätthet tog mig an danssteg efter danssteg. I takt med att klassen fortgick steg dock volymen på musiken och instruktören nyttjade nog stämningen i salen som kompensation för den egna bristande musikaliteten. Hon kom av sig flera gånger och gjorde fel takt samtidigt som stämningen höjdes höjdes höjdes och musiken höjdes höjdes höjdes. När det började slå lock för öronen började jag få lätt panik. Mitt humör sjönk som en sten till botten och jag letade mig långt bort från högtalarna. När det inte hjälpte blev allt bara en jäkla plåga. Dansstegen blev det svårare att fokusera på. Vid välvalt tillfälle smet jag ut från klassen, det var bara nedvarvningen kvar då, men jag stod inte ut en minut till om jag ville ha hörseln kvar. Men nattklubbskänsla, ja det var det ju helt klart. 2,5 av 5 beats.

Jag har snabbt vant mig vid att åka spårvagn till jobbet, ty där kan jag sitta uppslukad i en bok vilket jag sällan hinner med i Stockholm. Tack vare en relativt lång restid blir det en bok i veckan. Och ett av mina mål är ju att läsa en bok per månad, detta har jag legat efter med fram till nu. Så länge tillförseln av böcker sker i strid ström så uppnår jag detta med råge. 3 av 5 bokmalar.

Det positiva:
Jag hoppade på en franskakurs för att förbättra mina möjligheter att faktiskt lära mig franska. Jag kan nu i alla fall beställa mat på franska (även om eventuella följdfrågor bara förstör alltihop eftersom att jag inte förstår vad de säger), förklara att jag inte förstår, fråga om de pratar engelska, kan lite verb och böjningar, lite ord osv. Nackdelen med en franskaklass som är i privat regi (vi är en liten grupp på 5 elever) av en, vad jag förstått det, icke-utbildad pedagog är att det lätt blir spretigt och lite rörigt. Men jag lär mig i alla fall något. 3 av 5 franskaglosor i betyg.

Den fina löparbanan som är det som kommer att motivera mig till att springa här. När jag kommer igång igen med intervallträning. 

Arbetsuppgifterna har blivit roligare. Jag ska nu skriva en rapport med tekniska riktlinjer för hur man i världens länder ska förvara kvicksilver så att det inte orsakar skada i miljön. Helt plötsligt känner jag mig således lite mer betydelsefull och bidragande i arbetet. Ett grundläggande mänskligt behov uppfylls således. 3 av 5 kvicksilverlampor i betyg.

Flexibiliteten med arbetstider. Halleluja, me like! Tiderna styr man i stort sett som man vill. Att vara på jobbet vid 8:30 är väldigt ensamt och hela våningsplanet kan vara nedsläckt. De första två veckorna försökte jag vara på plats runt 8 men har för denna vecka släppt det. Att komma in till jobbet 9:30 är inga konstigheter. Vissa kommer vid 10, andra vid 11 och ibland till och med framåt 12. Det är ju inte så att man stämplar eller sådant utan snarare frihet under ansvar. Huvudsaken är att arbetsuppgifterna blir gjorda och man gör det man ska. Det tycker jag känns så befriande! 5 av 5 flextimmar i betyg.

I helgen blev det en spontantripp till Frankrike på kvällen. Och ja, det låter skitcoolt att säga att man åker på en SPONTANTRIPP för några TIMMAR under EN KVÄLL till ett ANNAT LAND. Jag var i Annecy med min roomie H och hans fru som var på besök och deras gemensamma vän som också var på besök. Annecy känns som den staden/byn som är urtypen till varenda disneyfilm. Pittoreskt, vackert och rent av magiskt. Fem av fem disneyprinsessor i betyg. 

Jag har dessutom börjat boka in tillfällen tête-à-tête med olika svenskar på UNEP. Kontakter är innerligt bra att ha, de kommer inte av sig självt och jag vill dessutom komma härifrån med nya kontakter. Och svenskar finns det gott om. Därför tar jag saken i egna händer (mycket tack vare min kollega G som introducerat mig för dessa svenskar till att börja med) och skapar både fika- och lunchtillfällen.

Genève i solsken är vackert. Framför allt längs med sjön. Där kan jag faktiskt finna lite ro. 5 av 5 solstrålar. 

Förutom att jag åker hem i helgen och ska träffa nära och kära och luta huvudet mot min egen kudde och springa i rogivande miljöer så kommer maken ner veckan därpå – och stannar under hela veckan och därmed två helger. Vi har en hejdundrande roadtrip inplanerad som troligtvis inbegriper tre länder, lika många språk och flerfaldigt fler vackra vyer. Schweiz och Genève ligger bra till i Europa.

Frankfurt marathon: Tävlingsberättelse personbästa och SM-kval

Etiketter

löparresa, löpning, marathon, maratonträning, motivation och mål, tävling, tävlingsberättelse

Förra söndagen, den 25 oktober sprang jag Frankfurt Marathon. Mitt andra marathon i år, och mitt tredje någonsin. Målet var att springa på 3:05 timmar, men huvudsaken var att jag 1) kom under 3:08, 2) under 3:06. Klarade jag 1) skulle jag nämligen kvala till marathon-SM 2016. Klarade jag 2) skulle jag greja detsamma för halvmarathon.

Ingenting kändes dock självklart och innerst inne så visste jag att jag skulle vara nöjd bara jag tog mig i mål under 3:30, för jag känner fortfarande en stor respekt för distansen och tar inget för givet. Magen kan strula, någon muskel kan krampa eller någon led värka. Dessutom var jag osäker på om jag alls var tränad för att klara av 3:05 timmar. Det hade varit stressigt på jobbet under hösten, en halvmara och ett millopp prioriterades istället för ett par långpass och dessutom har jag mina hälar som ömmar. Slemsäcksinflammation på den ena och begynnande hälseneinflammation på den andra (tilläggas kan dock att 60 tåhävningar per dag fördelat på två tillfällen gör hälarna vansinnigt mycket bättre!)

Hur som helst. Vi (jag och maken, a.k.a. Team Norrbäck) bodde på gångavstånd till start/mål och mässområde (som är på ett och samma ställe) och allt var supersmidigt. Mässan var toppen och hade väldigt mycket bra att erbjuda, enkelt att hämta ut nummerlapp etc. På startdagen flöt allt också på bra. Gick till min startfålla ca 20-30minuter före start och det var ingen trängsel alls och lätt att hitta. Lite fräschare sådär före loppet…

Loppet börjar
När startskottet gick räknade jag med att det skulle ta en stund innan jag passerade startlinjen och jag räknade också med lite trängsel i början. Det jag inte räknade med var att det skulle vara trångt i flera kilometrar i början. Det blev ömsom ruscher ömsom snigelfart och tempot varierade därefter. Jag försökte att inte drabbas av panik av att den ena kilometern gick på 4:02 och nästa på 4:20. Däremot så var tanken på 3:05 timmar som sluttid bortblåst redan från tredje kilometern. Inte för att jag trodde att det var ouppnåeligt utan tvärtom. Mitt nya mål var 3:03:43. Jag vet inte vad jag fick detta ifrån och det har aldrig tidigare funnits i mina tankar att jag skulle springa så snabbt, men nu var det det enda jag kunde tänka på och det enda jag fokuserade på genom hela loppet.

Framåt 10 km kände jag att jag började hitta ett bra tempo. Däremot kändes det vansinnigt lätt. För lätt. Samtidigt så är det ju dumt att öka för mycket på farten och sedan gå in i väggen och plåga sig igenom resten av loppet, det är ingen höjdare för sinnet eller för inställningen till kommande marathon, så jag fortsatte glatt i tempot med lätt känsla utan att öka.

Jag skymtar en svenska med Örebro-linne och kommer sakteligen ikapp henne. Utomlands blir jag tjenis med vilken svensk som helst, hemma är det mest rivalitet. Jag frågar vad hon siktar på och hon säger sub 3. Jag tror att vi båda får lite panik när jag säger 3:05. Hon med rädsla av att hon springer för långsamt, jag med rädsla av att jag kommer gå in i väggen av ett för högt tempo initialt. Jag låter henne springa iväg och saktar ner något.

Vid 15 km möter jag maken för första gången och jag får byta min vätskeflaska (ja, jag springer fortfarande med vätskebälte men har dock minskat till 1 istället för 2 en-deciliters flaskor). Jag hade gjort missen att inte berätta för maken att jag hade fyllt ett par flaskor med resorbsport som jag ville ha i senare delen av loppet. Alltså fick jag resorbsport redan nu vilket kroppen inte alls törstade efter. Som tur var cyklade maken som en dåre genom stan på hyrcykeln och vid 19 km kunde jag ropa efter en ny flaska och fick med mig lite vatten på resan.

Tanken var att hålla ett högre jämnt tempo under första halvan av loppet för att sedan kunna unna mig ett tempo 5s långsammare per km än vad jag hade tänkt snitta under hela loppet. Jag visste också att det var nu det tuffa skulle börja. Maken fick en paus och först vid 32 km skulle han skymtas igen. 13 km på egen hand utan peppning på vägen alltså.

Tempot däremot, ja men det kändes lätt. Även efter den första halvmaran. Vattnet börjar dock ta slut och jag behöver dessutom lite pepp. Många barn står längst med kanten på banan med utsträckta händer och hoppas på en high-five. Ingen high-five:ar dem av de löpare jag har framför mig. När jag passerar kostar jag mig på att vika av någon meter utåt sidan för att ge dem en high-five vilket gör dem glada, det ger mig en distraktion och föräldrarna blir så tacksamma att de snabbt kollar av namnet på min nummerlapp och hejar på mig lite extra. En win-win situation. Jag får energi av peppen och kan fortsätta. Samma procedur upprepar jag så fort jag får chansen. Samma effekt varje gång.

Jag tar mig förbi den snabba Hässelbylöparen Karin Arthursson vilket känns skönt mentalt. Får en extra påhejning av en kille från Studenternas FK när jag passerar honom. Heja mig!

Strupen suktar efter vatten och jag gör det jag avskyr att göra. Jag får ta vatten ur mugg. Jag kan inte göra detta springande utan unnar mig att stanna in, gå och dricka vatten. På pigga ben kan jag sedan spurta ikapp de förlorade sekunderna. Denna procedur gör jag två gånger.

Jag närmar mig tre mil och tempot håller jag i, men jag börjar tappa suget lite. Maken står vid 32 km och ropar de invanda orden ”du ser stark ut”, men denna gång så kände jag att det dessutom var sant. Jag var fortfarande stark och fortfarande pigg. Inte ett dugg plågad. Äntligen fick jag nytt vatten och min sista gel.

Efter detta börjar dock den mentala kampen. Jag ligger så pass bra till att jag vet att jag kommer slå personbästa, jag vet att jag kommer kvala till SM i marathon och jag är övertygad om att jag kommer springa så pass snabbt att jag dessutom grejar den tuffare kvalgränsen till SM i halvmarathon. I takt med att insikten växer sig fast så minskar också min motivation. Jag har fan sprungit i över 2 timmar och nu börjar det blir utdraget. Jag vet att maken återigen väntas vid 36 km och jag siktar in mig på detta. Jag ser honom dessutom vid 34 km vilket ger en extra kick när han vinkar till mig. Vid 36 km får jag återigen byta flaska till nytt vatten och nu är det ju i princip ingenting kvar av detta lopp.

Jag springer jämsides en kille, han pekar på sin klocka och säger något om 3:02:34, han upprepar flera gånger att jag ska hänga på honom i hans tempo. Varför tänker jag? Och drar ifrån honom.

Varenda kilometer sedan 34 km känns som ett marathon i sig. Jag vet att sub 3 är omöjligt att nå och därför inte eftersträvansvärt, men någonstans så känner jag också att jag är så sjukt nöjd bara jag kommer på 3:03:xx men mitt tempo visar snarare att det är 3:02:xx jag skulle sluta på och därför så kunde jag inte sporra mig själv till att trycka på, jag hade redan överträffat mina förväntningar. Good enough. Det är segt, kringelkrokigt och den 40e kilometern är över kullersten.

Någonstans här ser jag också Örebro-tjejen som skulle under 3 timmar. Hon blir mitt närmsta delmål och någonstans efter 40 km springer jag förbi henne och hon kommer inte om. En annan tjej som har sprungit om, förbi, bakom och vid min sida i några kilometer passerar jag här också för sista gången. Hon orkar inte hålla i. Jag närmar mig mål och börjar öka farten, för visst har jag mer krafter att ge. Det är bara huvudet som inte är med mig. Redan utanför mässentrén börjar jag spurta och plockar man efter man. Jag börjar le och kan inte sluta, det är nog första gången jag ler när jag spurtar i mål, utan ett plågat ansiktsuttryck.

Jag spurtar hela vägen in längs med röda mattan, ler från öra till öra när jag ser tiden ticka på 3:03:xx och stannar en sekund efter att jag passerat mållinjen. Jag gjorde det! Jag är fy fasiken fenomenal! Jag krossade mitt personbästa och jag har därmed kvalat till SM i både halvmarathon och marathon. Och jag gjorde det med ”lätthet” (ja, det är ändå ett marathon).

Jag hulkar och tårarna rinner. Flera månaders träning, disciplin och uppoffringar och det stora målet som jag har haft med min marathonsatsning med SM-kvalet är avklarat. Jag hoppas innerligt på att se maken någonstans i publiken men förgäves, jag skyndar ut på stela ben och med stela vader för att möta upp honom, min hjälte och mitt eviga stöd i allt vad jag tar mig för.

Tårarna rinner flera gånger om innan jag möter upp honom. Jag har aldrig tidigare gråtit glädjetårar, men det är mäktigt den dagen man når ett mål som man så länge eftersträvat, ett bevis både för kroppens och knoppens kapacitet. Dessutom gjorde jag det med bravur. Efter detta lopp är jag nu rankad som 32a bästa svenska dam på marathon 2015, något jag är mycket stolt över!

Löparåret – nästa år SM i halvmarathon och marathon!

Etiketter

if linnéa, löpning, motivation och mål, tävling, utvärdering

Ett sånt löparår detta har varit för mig.

Jag gjorde mig själv förbluffad när jag inledde säsongen med Prag Halvmarathon och persade med 2 minuter och klarade den magiska gränsen 1:30 på halvmarathon redan i mars. Jag fick direkt sätta högre mål för året. Tiden blev 1:29:38 timmar. 

Med nyvunnet förtroende tog jag mig an 10 km med övertygelse om att sub 40 var en enkel sak. Så var det icke och jag insåg att mitt problem är att jag inte har förmågan att pusha mig själv när det är jobbigt och tungt. Vilket det framför allt är när man springer 10 km, springer själv halva loppet och dessutom ska ta sig upp för en jobbig backe (Kvarnloppet). Jag insåg dessutom att jag inte har så många växlar i min löpning. Det är ett tempo som funkar. Jag behöver bli snabbare och pusha mig själv.

Sedan blev det på nytt en halvmara i form av Kungsholmen Runt. Blott 6 veckor emellan men jag hoppades ändå putsa på perset då jag haft lite mer att ge efter Prag. Efter Kungsholmen Runt löd mitt nya rekord sub 1:29 men inte hade jag några mer krafter inte. Det var en enda pina och minnet av illamåendet och magkrampandet efteråt kommer länge finnas kvar i tankarna.

Så var det dags för Stockholm Marathon, årets stora mål och mitt andra marathon ever, 2 år efter det första. Pers skulle det bli men frågan bara hur mycket. 18 minuters pers blev det och jag spurtade in över mållinjen 5 sekunder efter 3:10 timmar. En hedersvärd 58e plats ändå. Kallt, blåsigt och jävligt men loppet gav ändå blodad tand – jag kan ge mer, jag kan springa snabbare.

Mitt första banlopp på 10.000 meter i form av 25 varv på Stockholm Stadion var två veckor senare. Ingen höjdare alls och jag var riktigt besviken. Men nån gång ska vara den första och nästa år kommer jag ha betydligt bättre taktik för att springa på bana. Låg motivation och onda hälar gjorde inte saken bättre.

I samband med detta fick jag mig ett träningsprogram via IF Linnéas nya spetslöparcoach, en grupp dit jag kvalat in där det satsas lite ytterligare på snabba löpare. Superkul!

Efter sommaren och många korta snabba intervaller var det dags att testa formen på 5 km. Det blev vinst för IF Linnéas damlag där samtliga sprang under 20 minuter. En häftig känsla att ha en cykel framför mig hela rundan som ropar ”håll höger, snabb löpare kommer, första dam”. Det gav lite extra energi. 

Äntligen gick det vägen på milen. Sub 40 med några få sekunder tillgodo lyckades jag med på Hälsoloppet vilket var ett helt perfekt lopp. Äntligen är jag officiellt snabb.

Sista halvmaran för året i Köpenhamn och jag räknade benhårt med pers efter min nya framgång på milen (som jag tackar min nya coach och träningsprogram väldigt mycket för). Perset blev bättre än väntat med strax över 1 minut och jag landade på tiden 1:27:37 timmar. Ett perfekt avslut på halvmaraåret. Och ja, jag blev direkt sugen på att nästa lopp springa sub 1:27. Såklart.

Hässelbyloppet 10 km kändes lite sådär lagom onödigt. Jag hade ju redan klarat årets mål och tänk om jag inte skulle landa sub 40 igen. Det skulle var psykiskt jobbigt. Men jag behövde icke frukta ty det gick ännu snabbare! Jag disponerade loppet ännu bättre! 39:33 minuter och ett rejält pers ändå. Jag får tacka min klubbkompis som jag hade sällskap med (vi sprang om varandra om vartannat) sista kilometrarna och som jäklades med att spurta om mig vid 9e kilometern och säga ”Kom igen nu, se det som en sista intervall”. Vad sjuttsingen, en intervall efter 9 tuffa kilometrar? Men jag är inte den som är den. Tävlingshornen växte ut och jag sprang efter henne allt jag kunde och sprang min hittills snabbaste kilometer någonsin.

Le grand finale – Frankfurt Marathon där min förhoppning var att springa sub 3:05:00 för att garantera att jag får springa SM nästa år. Det kändes som ett mål över min kapacitet. Men tji fick jag. Kroppen var riktigt sugen på marathon och det var så lätt så lätt så lätt och jag sprang i mål på 3:03:16 timmar med tårar i ögonen av glädje för all träning, allt slit i alla månader har gett resultat, och tårarna bröt ut ännu mer när jag träffade mitt eviga support efter loppet, maken.  

Nästa år springer jag SM både på marathon och halvmarathon vilket har känts som ett ouppnåeligt mål och känns så stort för mig. Huvudsaken är inte att vinna, huvudsaken är att vara med (säger hon som kommer komma sist). Med det sagt så är jag nu rankad som Sveriges 32:a bästa marathonlöperska 2015. Inte illa pinkat tycker jag.

Slutsats
10 km
1:24 minuts förbättring på milen jämfört med 2014. (Skadeår)
1:03 minuts förbättring under 2015.

Halvmarathon
3:53 minuters förbättring på 21.1 km jämfört med 2014. (Skadeåret)
2:02 minuters förbättring under 2015.

Marathon
25:09 minuters förbättring jämfört med 2013 (Sprang ej 2014)
6:49 minuters förbättring under 2015.

Första veckan i Genève, Schweiz

Etiketter

fn-praktik, globetrotter

I måndags anlände jag till Genève och snart har jag alltså varit här i en vecka. Jag har påbörjat en period som praktikant i FN-systemet och närmare bestämt på UNEP, FN:s miljöorgan.

Jag har fått jättemånga frågor om hur det känns, hur det går osv och jag tänker att det är lättare att dra allting här istället.

Av mina tidigare erfarenheter från längre perioder utomlands i USA, Indien, England, Argentina och Mexiko så känns det inte lika bra denna gång. Tyvärr.

I Stockholm har jag ett alldeles fantastiskt liv där jag verkligen gör allt det jag önskar (förutom när jobbet tar överhand och det går ut över vännerna) och älskar. Jag har det fantastiskt bra med min man, jag trivs så himla bra i vårt hem, jag har så många alldeles underbara vänner, jag har ett jätteroligt kreativt jobb med härliga kollegor, jag inspirerar människor till träning som löpcoach och instruktör och jag känner riktig glädje av att springa genom skogarna, stigarna och längs med vattnet i Stockholm, själv eller i sällskap av alla löparvänner.

När jag tidigare har varit utomlands har det varit på andra premisser. Jag har inte levt det liv jag gör nu. Det har varit lättare att lämna och lättare att falla in i nya mönster och jag har inte varit lika beroende av rutiner.

Jag har bara jobbat i fyra dagar och på den korta tiden kan jag nog inte skapa en tillräckligt välgrundad känsla för arbetet, inte heller för livet i Schweiz under den veckan jag varit här.

Jag snappar upp lite franska för varje dag vilket jag tycker är stimulerande, och jag vill försöka passa in i den nya kulturen här. Jag tycker att det är lite oförskämt att inte ens försöka och skäms lite över att hela tiden behöva säga att jag inte talar franska. Men det är samtidigt en motivation för att lära mig.

Det negativa: 
– Schweizare kan inte detta med kaffe såsom vi svenskar kan. Här är det så långt ifrån Gevalia och Löfbergs Lila man kan komma. Kaffet påminner om pulverkaffe som man själv blandar i varmt vatten.
– Gratis te och kaffe har jag tagit för givet hemma i Sverige, men så icke längre. 17 kr kostar en liten kopp blaskkaffe. Som jag också köper och dricker 2 gånger per dag.
– Arbetsuppgifterna stämmer hittills inte med min tolkning av beskrivningen av uppgifterna i annonsen, så att säga. Det mesta är administrativt ännu och tyvärr varken intressant eller stimulerande. Därav behövs 2 koppar kaffe per dag. Tyvärr betyder det också att jag än så länge inte ser fram emot att gå till jobbet då minuterna låååååååångsamt tickar förbi i en oändlighet.
– Att gå i en matvaruaffär är ett större frustrerande projekt för mig. Dels för att jag inte hittar, dels för att jag inte förstår vad det står på förpackningarna och dels för att det är svårt att fråga personalen för det är inte alltför många som förstår och pratar engelska.
– Matvaruaffärerna och alla butiker stänger ca 18 på vardagarna. På torsdagar är man generös och har öppet till 20 eller 21. På söndagar är allt stängt. Detta gör kvällarna aningens tråkigare och lite mer tidspressade.
– Jag betalar 1400 kr i månaden för ett gymkort.
– Min enda rutin som jag verkligen är noga med att föra med mig hit är löpningen. Tyvärr har jag inte hittat några bra områden än att springa i och därav har jag nött 52 km asfalt denna vecka vilket inkluderar biltrafik, rödljus och sicksackande på gator. Löpningen är annars min frizon, men denna vecka har det varit mer stressande och upprörande än avkopplande och fantastiskt. Dessutom har jag nu väldigt ont i benen av all asfalt.

Det positiva: 
– Det finns många Starbucks runt om (tyvärr inte nära mitt jobb) vilket gör att jag kan njuta av kaffe på helgen. För ”bara” 50 kr koppen. ”Svinbilligt” för en praktikant, men så värt det för en kaffeälskare.
– Jag har ändå lärt mig en hel del på bara 4 dagar om de olika systemen, uppbyggnaden av UNEP och hur implementeringen av en konvention faktiskt fungerar.
– En svensk kollega, Gu, har tagit mig under sina vingar och försett mig med mycket av den nödvändiga infon på UNEP såsom bakgrunden till UNEP, vilka jag bör träffa, diverse dokument och var man hittar ännu billigare kaffe (för blott 7 kr!). Han är guld värd och gör min tid betydligt roligare. En annan kollega, också vid namn Ge, börjar jag lära känna och delar kontor med. Det verkar dessutom som att vi kommer jobba en del tillsammans. Kul!
– De jag bor med är hittills alldeles fantastiska. H från Iran och O från Spanien. H flyttade in veckan före mig och har därför ungefär samma lust och behov av att upptäcka staden som jag. I fredags var vi ute på Le Kraken på en bartät gata. I lördags var vi på pittoresk matmarknad och förhoppningsvis åker vi till Lichtenstein om 3 veckor (ännu ett nytt land, yey!). (Bild från mysig marknad)
– Den internationella atmosfären. Det är så härligt att höra världens alla språk (eller nja, framför allt är det nog sydeuropeiska..) på spårvagnen på morgonen.
– Jag har ännu inte fixat någon swiss-telefon så därav uteblir allt surfande och dötid med telefonen. Men det uppskattar jag verkligen. Jag har läst ut en bok under pendlingstiden och jag har så mycket mer tid att reflektera. (Kanske också för att jag inte heller cyklar)
– Jag har redan hunnit bekanta mig med 3 löpklubbar. I tisdags, vilket var första hela dagen här så mötte jag en löpargrupp när jag var ute och bekantade mig med omgivningarna. Jag hakade på dem och blev introducerad till allt och var med på passet. I torsdags mötte jag Genèves triathlonklubb och höll på att bli värvad dit. I lördags morse så mötte jag och H upp Geneva Runners Club som springer ihop varje lördag och sen fikar ihop. Jag sprang med grundaren av The Economist Europakontor, bara sådär.
– Gymmet är bra, LesMills-klasserna finns där och i onsdags var jag på ett träningspass som fortfarande gör sig påmind 4 dagar senare.
– Månadskort på kollektivtrafiken är billigare här än i Sverige. För 600 kr åker jag överallt i Genève. Visserligen betydligt mindre stad men fantastiskt bra infrastrukturnät.
Bilder nedan från löprundor i veckan dels med Geneva Runners och sedan på löparbanan från träningen med Gobe-bitume. Och ja, det är en jättefontän som syns på första bilden som sprutar vatten 140 meter upp i luften.

Bonne nuit!

Drömloppet – äntligen sub 40 på milen!

Etiketter

löpning, motivation och mål, race report, tävling

Nackdelen med att inte blogga är att jag heller inte skriver ner mina upplevelser någon annanstans, och minnena försvinner därmed med tiden. För att ändå spara på mina positiva träningsminnen och för att ge mig själv en egoboost och kick när motivationen tryter så behöver jag skriva ner om gårdagens lopp.

I onsdags sprang jag Hälsoloppet – 3:e eller 4:e gången gillt då jag varit anmäld sedan 2013 (eller 2012) men alltid har det kommit något i vägen, typ en rot eller annan långvarig skada...

Men i onsdags var det så dags. Tilläggas kan att jag dragits med lite retlig hals och obeskrivlig trötthet sisådär fram och tillbaka sedan mitten av semestern i juli. Jag var hemma från jobbet dagen innan och sov sov sov. På onsdagen var jag på ett läkarbesök för att kolla alla blodvärden och fick då förklarat för mig att det var riskfritt att springa – ingen infektion, inget blåsljud på hjärtat och halsen och körtlarna såg fina ut.

Så jag sprang. Trots en trötthet som sa mig att inte försöka springa snabbare än 5-tempo, fy så jobbigt kroppen tyckte att det var.

Men adrenalinpåslaget, tävlingsinstinkten, djävulshornen och en jävlar anamma fick benen att springa på. Och en inställning på min Garmin Forerunner 920XT som tjöt ilsket så fort jag sprang långsammare än 4:05 minuter/km…

Startskottet gick och jag såg min löparvän som jag skulle hålla jämn fart med fara iväg med eld i byxorna, samtidigt som jag hamnade bakom en hög pensionärer i snigelfart (kändes det som, de höll nog 4-tempo egentligen..).

På Hälsoloppets första kilometrar gick det bara nerför. Klockan vibrerade ilsket med jämna mellanrum innan jag fått upp farten (vilket ju ändå tar en stund) men jag höll igen, trots att det var utför. När jag väl hittat ett tempo vågade jag öka lite grann. Kilometer 1 gick på 3:57 minuter.

Det var rätt mycket folk och jag såg den snabbaste klungan rusa iväg framför mig. Kilometer 2 kändes behagligare, det var än mer utför och jag fick upp farten i benen utan att öka ansträngingen. Så fort jag skulle svänga runt ett hörn tjöt dock klockan ilskt igen att jag tappade tempot. Inte så konstigt. Svårt att hålla samma tempo i en 90-graders sväng. Tjutet var ändå mer motiverande än irriterande. Det fick mig att öka tempot för att slippa höra det. Kilometer 2 gick på 3:51 minuter.

Kilometer 3 var lite utför, men mestadels platt och behaglig. 4:00 minuter.

Kilometer 4 och jag började närma mig slutet på första varvet. Här blev det också uppförsbacke, svagt motlut och bitvis brantare kortare. 4:01 minuter. Här passerade jag min första klubbkamrat och hakade på en annan.

Kilometer 5 började uppför. Kort relativt brant (inte riktigt brant, men mer än innan). Dessutom var det en tvär sväng in på en raksträcka direkt efter backen på nånstans 120 grader. Sedan kom ytterligare en sväng, på 180 grader. Gissa om klockan tjöt ilsket denna kilometer. 4:08 minuter. Vi passerade starten där det var lite halt och jag saktade ner lite för att inte riskera att halka. Jag och min klubbkompis kom ifatt farthållarna lagom tills det började gå utför igen och farthållarna höjde farten rejält nerför.

Kilometer 6 var samma markering som kilometer 1 och passerades på 3:59 minuter. Jag hade fullt sjå att hänga på farthållarna och här lämnade jag också min klubbkompis bakom mig.

Jag kom dock i fatt farthållarna, och förbi, då de saktade ner lite i nerförsbacken för att få fler löpare att ansluta sig till dem. Jag sprang i en liten klunga med en tjej och en kille och vi turades om att ligga först under 7:e km. Det är här jag brukar bli trött men 7:e kilometern var nog den skönaste och var klar på 3:56 minuter. Killen spelade dock lite fult och prejade nästan ut mig i kanten när han tog en högersväng väldigt snävt, trots att jag sprang jämte honom på hans högersida.

Farthållarna var bakom oss och ropade uppmuntrande att det inte var långt kvar. Den fulspelande killen bestämde sig plötsligt för att ta en mugg med vatten – på den högra sidan där jag var- och höll på att fälla mig med sin arm mot min hals. Jag gormade till (inte mycket mer än så orkade jag markera min irritation på 8:e kilometern i det tempot) och sprang förbi honom. Kilometer 8 passerades på 4:02 minuter.

Backarna hade återvänt och tornade upp sig. Jag visste att jag låg några sekunder efter sub40-drömmen men kände ändå att om jag inte tappade i backarna så skulle jag ha chans på sub 40 – annars skulle det i alla fall bli ett härlig pers. När farthållarna sa att det var mindre än 8 minuters löpning kvar så fick jag ny kraft. Det var bara jag och farthållarna. De låg framför och drog. Jag hade gärna bokstavligt tagit fått hålla nån om armbågen och åkt med i farten men jag var tacksam över dessa harar. Uppför backen och ytterligare en klubbkompis passerades. En tummen upp var allt jag mäktade med som pepp till henne, ett hejarop kändes för energikrävande. Kilometer 9 passerades på 4:00 minuter.

Det var inte långt kvar, men det var uppför. Benen började bli sura men faktiskt inte så farligt. Den vanliga tröttheten som kommer runt 7-8 km uteblev och den trötthet jag tidigare känt i år vid 4 km när jag kört slut på mig själv i början hade inte kommit denna gång. Jag var stark, jag var oövervinnerlig. Jag var inne på sista kilometern.

Uppför backen och runt den där 120 graders svängen igen (klockan tjöt ilsket att det gick långsamt). Jag ökade farten och ökade och ökade (och klockan slutade tjuta). Det var jag och en av farthållarna. Han peppade och pushade. Jag visste inte var målet var, jag såg det inte, och visste inte hur mycket jag skulle öka eller hur länge jag skulle kunna öka. Men så såg jag mållinjen och ökade och ökade och ökade och passerade ett par tjejer på vägen.

10:e km avklarades på 3:58 minuter (trots uppförsbacke och svängen första biten) och jag passerade mållinjen på 39:54 minuter. De sista metrarna innan jag korsade mållinjen låg i 2:50-tempo enligt gps-klockan (som är fantastisk och fullt trovärdig). Det är riktigt snabbt.

Glad, trött, överlycklig, stolt, nöjd, tacksam, stark och utan krämpor. Jag mådde bra. Jag var inte helt slut, jag var inte illamående, benen var inte stumma av mjölksyra. Jag var stark från start till slut. Jag hade inte kollat på klockan ideligen utan hade enbart lyssnat till det ilskna tjutet när jag inte höll tempot och hade sedan tittat vid varje kilometer-passering. Hälsoloppet var fantastiskt! Riktigt bra bana, snabba löpare, uppskattat med farthållare och bra arrangemang. Kanske snabbare bana än Hässelbyloppet? 

Träningsmotivationen har inte varit på topp denna sommar och efter 2 stycken millopp där jag kommit i mål och känt mig besviken (tog ut mig själv för mkt i början) så tvivlade jag på min förmåga. Gårdagens lopp, känsla och resultat, behövde jag för att stärka min tilltro till mig själv som löpare. Nu vet jag vad jag kan. Jag vet att jag är stark. Jag vet att det går bäst när jag springer jämnt. Och jag tror att jag har mer att ge.

Hässelbyloppet blir årets sista millopp, då ska jag se om jag kan förbättra mig ytterligare, för det tror jag att jag kan.

Utveckling sedan förra året (blev bara 1 millopp i och med långvarig skada): 1 minuts förbättring. Från 40:57 minuter till 39:54 minuter (än så länge)

Siktet inställt mot nästa marathon – tips uppskattas!

Etiketter

löpning, marathon, maratonträning, tävling, utmaning

Ruset har knappt hunnit lagt sig från lördagens Stockholm Marathon innan jag har siktet inställt på nästa mål. Jag har klarat årets mål att springa sub 3:15 och tycker att jag faktiskt klarat målet om 3:10 också. Det diffade ju bara 5 sekunder. Jag är fullt nöjd.

Däremot så är ju en av mina målsättningar att springa 2 stycken marathon detta år. Och nu när jag klarat mina tidsmål så väl så lockar detta ytterligare.

Enligt årets kvalregler så behövde damer springa under 3:08 för att få tävla i SM-klassen på Stockholm Marathon. För halvmarathon och milen i SM-klassen har tiden 3:06 gällt. Det finns även tider för halvmarathon och milen som man kan kvala på – men de tiderna känns svårare att nå i år. Men på marathondistansen känns det ändå som att det kan gå.

Jag vill därför springa ett marathon i höst, på en snabb flack bana där jag kan springa, helst, snabbare än 3:05:59.

Jag har kikat på lite olika alternativ, såsom Frankfurt Marathon, Amsterdam Marathon, Vintermaration i Stockholm eller senare Valencia eller Florens Marathon.

Det hade varit superskönt att springa Vintermarathon i Stockholm. Då hade jag kunnat ha lika bra stöd som jag hade under Stockholm Marathon. Men jag vet inte om den anses vara särskilt snabb då jag hört om många små knixar och kortare brantare partier. Likaså är det en varvsbana vilket kan vara mentalt jobbigt, det är dessutom runt 500 tävlande vilket ju inte är så mycket och därav få att ta rygg på och att springa själv är också mentalt jobbigare.

Övriga marathon såsom Frankfurt och Amsterdam är ju erkänt snabba. Nackdelen där är att jag då inte har så mycket support som hemma. Maken följer med (har nog inte frågat honom, men han måste liksom följa med) men då jag ogärna stannar vid vätskestationer och helst dricker ur egen liten flaska (för att jag är inkapabel till att få i mig vatten ur en mugg medan jag springer) för att kunna dricka när jag vill så behöver jag få lite langning vid flera punkter på banan. Utomlands och under ett helt marathon är ju det stört omöjligt för maken att greja på egen hand. Samtidigt vill jag inte släpa på för mycket gel och vätska själv heller. Det väger.

Har läst att Amsterdam Marathon ska vara bättre ur perspektivet att det är en roligare stad för njutning under resten av resan och kanske också mer support längs med hela banan. Däremot ska det vara några knixigare partier och smalare vägar och även parti med hård kullersten. Hört att det även kan vara blåsigt och därav lite mer instabil väderprognos. Blåst är ju inte kul.

Frankfurt är ju lite mer av en klassiker med arrangemang i världsklass där världsrekord dessutom slagits. Brukar vara bra väder. Men inte någon turiststad direkt. Dessutom ligger loppet på en söndag vilket skulle innebära att jag kommer ha enorma problem att ta mig till arbetsplatsen på måndagen (är på annat ställe då än vanliga arbetsplatsen och har inte möjlighet att ta ledigt). Och även på tisdagen.

Ojojoj, dessa värdsliga problem. Någon som har erfarenhet av dessa lopp och kan tipsa mig? 

Tävlingberättelse/Race report Stockholm Marathon 2015

Etiketter

löpning, marathon, tävling, tävlingsberättelse

Det är dags för tävlingsberättelse. Dels för att jag vet att vissa vill läsa, men framför allt för min del för att jag vill minnas mina upplevelser från loppet. Uppsatslång tävlingsberättelse. Men ett marathon kräver å andra sidan sin uppsats.

Före start:
Jag anlände till Stockholm Stadion redan 10:30. Jag visste från 2013 att tunnelbanan vid Stadion påminde om trängseln i Mexico Citys tunnelbana (25 miljoner invånare typ) och det var rent av klaustrofobiskt, så jag hoppades i år att jag skulle kunna vara lite tidigare på plats och slippa denna rusning. Vilket jag lyckades med.

Väl på plats hann jag med ett toabesök, smörja in benen en extra vända och kleta på lite ytterligare intensivstift innan mamma och pappa dök upp. Jag var nästan mer nervös för deras del än för min egen prestation då de hade nojat sig en del innan om att hitta mig på Östermalms IP före och efter och att hinna till alla stationer som jag placerat dem vid och att också lyckas hålla tyst när de skulle se mig plågad efter ett par mil. Nu i efterhand jag kan säga att de lyckades fantastiskt bra och jag tror att de lugnade ner sig lite också när vi träffades på Östermalms IP. Någon gång är alltid första gången.

Jag skippade kortbyxorna och tog långa tunna tights, det var så himla kyligt. Jag övervägde långärmat men av erfarenhet vet jag att värmen kommer när jag väl börjar springa – men givetvis gäller det att då hålla ett bra tempo för att undvika att bli kall.

Jag tog av mig långärmade tröjan och hoppade i en svart sopsäck som mamma och pappa haft med sig. Den ville jag helst av allt inte ta av mig, det var snorkallt i bara t-shirt.

Föräldrarna följde med till IF Linnéas mötesplats där vi fotades och sedan sa jag hejdå och begav mig mot starten för att värma upp någon gång runt 11:30 kanske?

I startfållan blev det lite tänjningsövningar, lite jogg runt runt runt, några löpskolningsövningar och sedan mest bara rörelse på stället för att hålla värmen. Ett tredje toabesök hann jag också med och en kopp med vatten. Jag försökte ställa mig långt in i folkmassan för att skydda mig från vinden.

Starten:
Vips var klockan 12 och massan började sakteligen röra sig framåt. Ca 30 sekunder efter startskottet passerade jag startlinjen och fick springa iväg. Jag höll utkik efter familjen men lyckades inte se någon ( i efterhand fick jag veta att de ropade och filmade). Det var trångt i starten och de första kilometrarna vilket förvånade mig när jag ändå startade långt fram.

Planen var att gå ut i 4:25 minuter/km och mentalt hade jag ställt in mig på att springa ett halvmarathon i detta tempo. Jag höll på att fastna bakom 3:15-klungan och fick spurta förbi, men det gick utför längs med Valhallavägen och 1 km var snabbt avklarad. Sist jag sprang minns jag att jag då tänkte att ”aaah, bara 41,2 km kvar” tills jag sekunden senare kände att det var en riktigt omotiverande tanke. Nu kändes de första kilometrarna lätta.

Trots lite uppför och nedför så rullade det på bra. Efter en föreläsning om mindfulness och mental träning i torsdags hos Lululemon med Cecilia Duberg så fokuserade jag verkligen på att vara närvarande. Jag tittade på publiken, spanade in reaktioner och känslouttryck och sökte familjära ansikten. Vid var och varannat kvarter fanns något familjärt ansikte som hejade och peppade mig vilket är så fantastiskt med att springa i hemkommunen. Jag tror det började dugga här.

Vid 6 km sprang jag förbi IF Linnéas Vänner på Söder (såklart) Mälarstrand. Här hade jag börjat dricka vatten ur min medhavda 1.6 dL vätskeflaska och käka lite russin som jag hade med mig, växelvis varannan kilometer. Jag visste då att jag hade den tuffa knixen upp till Västerbron framför mig vid 8 km. Men jag visste också att mina fantastiska vänner skulle stå innan toppen på Västerbron (för att jag hade bett dem stå där). Knixen var inte så jobbig som jag mindes den och Västerbron kändes lätt. Ja, rent av lätt (har senare förstått att detta kallas medvind).

Vännerna hoppade och hejade och sprang med en vattenflaska till mig som jag glatt tog och bytte mot den jag bar i mitt vätskebälte.

Jag drog upp farten nerför Västerbron mot Rålis och varvade några löpare. Utförslöpning är min grej. Farten saktades dramatiskt in när en annan löpare bestämt sig (utan att se sig för) för att snabbt snedda banan och heja på sin familj och jag sprang nästan (eller nog?) in i honom vilket sänkte min framfart.

Raksträcka och Norr Mälarstrand. Terrible Tuesdays och Runday spanade jag in bland andra och flera familjära ansikten. Trots motvind så kändes första varvet fortfarande lätt. Fan alltså, det är SM-kval-tider jag snackar här! Jag är ursnabb, jag är oövervinnerlig, jag är så jäkla bra! Jag kommer komma in på 3:06 eller strax under!

Efter 10 Km:
Här någonstans hade regnet börjat falla mer men ännu var det inga problem. Det var blåsigt längs med Norr Mälarstrand och ännu värre förbi Stadshuset. Det var trängselfritt sedan några kilometrar men jag försökte ta rygg på någon som kunde skydda mig från vinden. Det gick inget vidare. Vinden kom från alla håll samtidigt. Jag hade dessutom fått en blåsa under vänster fot som var påtaglig. Jäkligt otippat då det är gamla strumpor och gamla skor, som jag liksom alltid springer i – utan att få blåsor.

Uppför Vasagatan och här började också en seg svag uppförslutning. Vid 13 km stod en av mina vänner överraskande och jag fick lite extra energi. Det kändes gött att ha grejat de första 13 km på 57-58 minuter och veta att det var ungefär en tredjedel kvar.

Upp Odengatan och ytterligare familjära ansikten. Jag visste att mina föräldrar skulle vänta vid 16 km och då fick jag något nytt att fokusera på – söka mina föräldrars familjära ansikten (utan mina glasögon på) och den vackra lilla gröna gubbe de gjort av en avfallspåse för att jag skulle hitta dem i publiken. Jag började känna mig lite tröttare i benen och visste att det var läge för gel nummer 1.

Jag sprang förbi med ett leende (tror jag). Fortfarande pigg och stark. Bytte vätskeflaska och fick ett par bitar toblerone. Inte sugen men stoppade i mig dem ändå. Lika bra att fylla på med energi. Här har det nog börjat regnat lite mera. Bild från Marathonfoto.com.

Första varvet avklarat! Woohoo! Jag känner redan här att det är svårt att hålla 4:25-tempot i en halvmara, men jag kämpar på. Vetskapen om att det är längre än en halvmara jag ska springa gör att tempot saktas ner.

Vid 18.5 km möter jag min systers familj och de fotar och hejar och jag byter vätskeflaska på nytt (inte för att det behövs just där men lika bra att ha en fylld) och får en gel på färden.

Nu ska vi ut mot Djurgården och det är den absolut tråkigaste sträckan. Regnet ökar men ännu är det inget jag bryr mig om. Jag får kämpa lite för att hålla 4:25-tempot. Fortfarande är jag mentalt inställd på ett halvmarathon vilket verkligen underlättar. Jag vet att Lululemon också väntar någonstans ute på Djurgården vilket jag ser fram emot.

Jag får ny energi ute på Djurgården av BodyCombat-låten Black Widow som passar så väl in på dagens kamp mellan kropp och hjärna och på viljan, motivationen och kapaciteten. ”I’m (huvudet) gonna love ya until you (kroppen) hate me, now I’m gonna show ya, what’s really crazy, you should’ve known better, than to mess with me honey”  ”I’m gonna love you until it hurts (jajamen, kroppen), Just to get you I’m doing whatever works I’m-a make you beg for it, plead for it Till you feel like you breathe for it Till you do any and everything for it”. 

Jag tappar tempo runt 20 km men får ny kraft och kan öka tempot när jag passerar halvmarathon (1:33:19). Enligt mitt tidsarmband ligger jag nu lite efter sub 3:06 men fortfarande i god tid för att greja under 3:08. Jag visualiserar att springa i mål på 3:07:21. En specifik tid brukar hjälpa mig.

Efter 21.1 km:
Regnet vräker ner och jag börjar tappa lite glöd. Lululemon dyker aldrig upp. Har jag missat dem? Oddsen är väldigt låga här ute på Djurgården där det är helt dött, ingen trängsel och inte alltför många löpare heller. Runt 24 km tar jag min andra gel. Vid närmre 26 km dyker de upp, hoppande och ropande med en stor skylt som det står Linn på. Helt otroligt sån energi. Det ger pepp till alla passerande löpare som här är genomblöta och trötta. Jag blir glad, nappar åt mig min vätskeflaska och rusar vidare. En medlöpare frågar om det är jag som är Linn. Ja, det är jag.

Grönan närmar sig och jag inser att vafan – jag har ju missat saltgurkan. 2013 var det så himmelskt gott med saltgurka ute på Djurgården. I vanliga fall rör jag inte vid en saltgurka om jag så inte blir tvingad. Har aldrig fallit mig i smaken. Men efter den maran så kan jag numera äta saltgurka och uppskatta det.

Jag vet att vi 28.5 km väntar syster med familj igen och jag är ute på Strandvägen igen och har lämnat Djurgården bakom mig. Att fokusera på att jag nu ska springa en mil efter ett halvmarathon är mentalt jobbigt. Det är lättare att fokusera på att jag snart har sprungit 3 mil. 2013 när jag sprang började jag få kramp i ena benet vid 28 km och benet började stumma till rejält. Denna gång har jag inga sådana känningar alls. Och det gör mig riktigt glad. Tack kroppen, tack hjärnan, hjärtat, viljan, motivationen och kapaciteten att träna disciplinerat, dagliga stretcher och dagliga höftstyrkeövningar för att komma i bättre löpform, det ger resultat!

När jag passerar syster med familj och snappar upp lite mer toblerone och byter en av mina nu 2 vätskeflaskor ropar systers sambo att ”Kom igen Linn, det är bara 60 framför!” (eller liknande). Snacka om att detta ger energi!! Jag är trött och har tappat tempot och fokuserar på att inte tappa så mycket långsammare än 4:30 fart, men från och med här blir fokus på att inte en j*kla tjej ska förbi mig, tempot blir mindre viktigt. Jag ska komma topp 100.

Trots nyvunnen energi orkar jag inte riktigt hålla det uppe. Jag har hittills lyckats undvika större vattenpölar men blir nu nedskvätt rejält av en annan löpare som klafsar förbi och lyckats dessutom trampa i en själv så att jag nu har stora pölar i mina skor.

Vid 29.5 km vet jag att mamma och pappa återigen väntar. Det är som att jag blir medveten om att skorna är tunga och blöta. Jag är blöt rakt igenom (men inte besvärande kall). Blåsan under foten gör än mer ont, fingrarna är stelfrusna och det blåser motvind när jag springer förbi Kungsträdgården mot Gamla Stan. Mamma och pappa ser lite oroade ut. Jag ler inte. Jag visar mina sanna känslor. Det är lite tyngre. Det är blött. Jag har nästan sprungit tre mil. Jag byter vätskeflaska och tar en gel. Toblerone och dextrosol tappar jag i vattnet. Inget att hänga läpp för. Jag klarar mig.

Längs med skeppsbron vill jag ta min tredje gel. Det blåser rejält men finns ingen att ta skydd bakom. Jag tampas med gelen och känner mig uppgiven. Stelfrusna blöta fingrar och en blöt gel gör att jag inte lyckas öppna den. Jaaaag beeeehöööööver miiiiin geeeeel! Lösningsorienterad som jag är frågar jag närmsta löpare om hjälp. Han biter snabbt upp förpackningen och jag bekymrar mig mindre om hans eventuella bakterierika munflora och är mer tacksam för den hjälpsamma medmänniskan. 30 km passeras på 2:13 timmar. Det känns ju grymt! Nästan upplopp, bara 12 km kvar.

Efter 30 km:
Upp mot slussen, ner längs med Söder Mälarstrand. Hoppar (eller häver mig) mellan vattenpölar och får pepp av linnéiterna som står trots regn, blåst och kyla och hejar. Jag ser fram emot att träffa vännerna återigen uppe på Västerbron.

Tilläggas kan att jag nu inte alls är fokuserad på att spana in ansiktena på publiken eller njuta av utsikten. Jag har regn i ögonen och kisar. Publikens ansikten ser jag inte.

Västerbron denna gång går tungt och jag sänker farten rejält, medvetet. Tänker att jag ska spara på energi. På bron står vännerna och hejar, 33.5 km avklarat. Mästerfotografen fotar, den andra ger mig vätskeflaska och den tredje springer längs med och ger mig godis (och gav många löpare energi där på Västerbron genom att frikostigt dela ut godis och peppa- väldigt uppskattat säkerligen!!) och jag passar på att gnälla över min blåsa under foten som gör riktigt ont. Den har gått sönder och skaver.

Jag tar i och springer nerför Västerbron till Rålis och tar igen några förlorade sekunder.

Vid Norr Mälarstrand är det en jäkla motvind och regnet slår i ansiktet. Men jag tar mig framåt och är tacksam för att min nya gps-klocka fungerar för simning också och därmed klarar en del regn. Förvånad att hörlurarna fortfarande fungerar. De håller däremot på att åka ur öronen.hela.tiden.varje.50.meter. Tips till mig själv: skaffa nya till nästa långlopp – det var sjukt irriterande.

Vid Stadshuset hejar Sirpa från Urban Tribes och jag hinner knappt se henne förrän jag springer förbi.

Bara någon kilometer till och sen vet jag att mamma och pappa väntar en sista gång innan målet. Jag hinner ändå tänka tanken – vad fan håller jag på med? Vid 37 km ser jag dem och de ser återigen lite bekymrade ut. Jag byter vätskeflaska och inhalerar min sista gel (lyckas få upp den själv denna gång genom ett ordentligt vargabett). 5 km kvar, det är uppför men jag ska greja det!

Till skillnad från 2013 är jag inte det minsta törstig denna gång i alla fall. Inte heller hungrig. Och benen krampar inte. Jag vet att jag springer för jävligt (men bättre än för två år sedan). Kroppen säckar ihop när jag springer uppför. Det är en tjej framför som känns oändligt långt borta. Låren känns tillräckligt stumma för att jag inte ska vilja öka tempot. Det känns som att jag då kommer få mjölksyra. Men det vet jag inte.

Jag biter ihop och kämpar på. Jag börjar inse (eller tidigare rent av) att till och med sub 3:10 kan vara svårt att nå. Jag tappar fart för varje minut. Jag förlikar mig med 3:11. 3:13. Allt är okej, jag har ju för fasiken sprungit ett marathon. Jag är ju asgrym! Jag springer förbi en, två, tre, fyra tjejer. Så grym!

Efter 40 km:
Det är upplopp. Jag försöker öka tempot. Marathonfotograferna som jag nu ser orkar jag inte ens le åt. När Stadion närmar sig är det en tjej som i ilfart rusar förbi mig. Vad fan! Och sedan en till! Nej,det här går jag inte med. Jag får helt enkelt öka. Jag vet att jag inte kommer komma ikapp den där tjejen som liksom studsar förbi som en kalv på grönbete med oändlig energi medan jag lunkar här (ändå i 4:38-fart) som en blöt trasa. Bokstavligt.

In på Stadion och ljudnivån höjs markant. Publiken jublar och jag ökar. Och ökar. och ökar. Och springer förbi en tjej. Springer förbi en if linnéit och ser klockan. Den visar 3:10:29 och jag vet att jag startade ca 30-något efter själva startskottet. Jag har chans att gå under 3:10. Jag spurtar. Allt vad jag förmår medan låren hejvilt protesterar och börjar spruta mjölksyra. Det här är inte samarbete mellan kropp och hjärna. Jag mår så illa, men så nära mål. Så nära mål. (Bild från Marathonfoto.com)In i mål och tvärstopp. Stannar klockan på 3:10:05.

Efter mållinjen:
Så. Jäkla. Nöjd. Jag gjorde det. Jag krossade mitt tidigare personbästa med över 18 minuter. Jag är så jäkla snabb. Jag har precis sprungit ett marathon och sprungit ungefär varje mil på 45 minuter (den första på 44 minuter). Jag mår så illa. Jag testar några kliv och pustar ut mot räcket dit familjen kommer idel leenden och stolthet i ögonen. Det ger mig energi. Mycket energi.

Jag får medalj, vatten, banan och aluminiumfolie att svepa in mig i. Jag står och pratar med familjen efteråt. Försöker få i mig något men får ont i magen av att äta. Alla är genomfrusna och lite småstressade. Mat och torra kläder lockar. Pappa följer med mig när jag staplar från Stadion nerför trapporna mot Östermalms Ip. Den klassiska marathongången. Ett ben i taget, haltande, stapplande med hjälp av räcket. Här börjar jag frysa som bara den. Hacka tänder. Skaka i hela kroppen. Läpparna är blå. Fingrarna känns orörliga. Varenda plagg jag har på mig är genomblött.

Men det är så värt det. Jag har sprungit ett marathon. Och det har gått riktigt bra på alla sätt! Efter en varm dusch är ordningen återställd förutom låren som är stela, men det är precis som det ska vara. Jag har ju sprungit ett marathon.